Den moderna ishockeysportens uppkomst

Ishockeys ursprung är omtvistat. Ibland har dess rötter sökts i bollspel i forna tiders Asien. Sporten har även kopplats samman med olika spelformer i det förindustriella Europa, däribland Irlands hurley, den holländska kolven och det fornnordiska knattleikr. Icke desto mindre betraktas Kanada allmänt som ishockeyns moderland. Enligt en tes utvecklades ishockeyn ur rekreationsaktiviteter som europeiska emigranter förde med sig till Nya världen. I andra sammanhang påpekas att den nordamerikanska urbefolkningen praktiserat ishockeyliknande spel, sedan åtminstone 1600-talet. Klart är i vilket fall att termen ”hockey”, jämte ett antal andra begrepp (däribland wickett, ricket, hurley och shinny), användes som beteckning för olika löst sammanhållna klubbollspel som praktiserades på isbelagda sjöar och frusna vattendrag runt om i Nordamerika under 1800-talet.

Annars är även härkomsten för själva termen ”hockey” höljd i dunkel. I brist på belägg för ordets ursprung har flera tänkbara förklaringar lagts fram. En vanlig mening är att benämningen går att härleda till engelskans ”hooked” (”böjd”) eller franskans ”hocquet” (ungefär ”herdestav”), och helt sonika refererar till spelpåken. En annan hypotes är att ordet kommer från en brittisk officer vid namn Hockey (Hockey är ett vanligt anglosaxiskt efternamn), som under stationering i Kanada sägs ha beordrat sina trupper till vinterexercis i form av en tidig variant av ishockey. Detta spel skall sedermera ha kallats för ”Hockey’s game” (”Hockeys spel”), för att omsider rätt och slätt bli ”hockey”. Vid sidan av detta florerar uppgifter om att terminologin skulle vara en avledning av uttrycket ”hoogee” (”aj, det gör ont”), alternativt ”hoghoe” (”att slå varandra i skallen”), som sägs ha luftats i samband med den nordamerikanska ursprungsbefolkningens våldsamma klubbollekar, tillika förlagor till våra dagars ishockey.

Tidigt kom ändå institutions- och garnisonsstaden Kingston, i sydöstra Ontario, att få namn om sig som ”ishockeyns födelseplats”. En utfästelse i denna riktning gjordes redan 1903, vilken senare även erkändes i en utredning, The Origin of Hockey in Canada, uppbackad av Canadian Amateur Hockey Association. Denna utnämning väckte emellertid ont blod på andra håll i Kanada, där starka röster i stället gjorde gällande att ishockeyn stammade från det egna
närområdet. Följden blev att en stormig debatt blossade upp, vilken pågått i vågor alltsedan dess. Kingstons ”case” var i princip grundat på några tvetydiga dagboksanteckningar från 1800-talets mitt, där upphovsmannen uppgav sig ha åkt skridskor och spelat ”hockey on the ice”. Sådana angivelser går dock närmare tretton på dussinet i 1800-talets Kanada, varför det finns ett flertal platser som med mer eller mindre samma ”rätt” kan göra anspråk på att vara ”ishockeyns födelseplats”.

Strängt taget gäller ändå dessa frågetecken ishockeysportens förhistoria. Bland forskarna på
fältet råder det nämligen stor enighet om att den moderna ishockeyns organisering utgick från
1870-talets Montreal. Det var närmare bestämt där och då som en av de otaliga, löst
sammanhållna ishockeyspelsvarianter som florerade i Nordamerika under 1800-talet började
systematiseras och regleras med allt fastare hand, för att successivt tas upp i allt vidare kretsar, och därmed komma att definiera en ny sport.4 En notis i Montreal Gazett, från den 3 mars 1875, fångar skeendet i sin linda:

 

“A game of Hockey will be played at the Victoria Skating Rink this evening between two nines chosen from among the members. Good fun may be expected, as some of the players are reputed to be exceedingly expert at the game. Some fears have been expressed on the part of intended spectators that accidents were likely to occur through the ball flying about in too lively a manner, to the imminent danger of lookers on, but we understand that the game will be played with a flat circular piece of wood, thus preventing all danger of its leaving the surface of the ice”.

 

Tillställningen ifråga brukar räknas som historiens första regelrätta ishockeymatch. Richard
Gruneau och David Whitson har anmärkt att spelet i sig inte skilde sig nämnvärt från många av
de andra lagbollspel som praktiserades på isbelagda sjöar och frusna vattendrag runt om i Kanada under 1800-talet, men att matchens inramning och iscensättning var något för sammanhanget unikt. För det första gick matchen av stapeln inomhus, i Victoria Skating Rinks fashionabla lokaler, där det var anläggningens utformning, snarare än naturen, som avgränsade spelet. Till saken hör att Victoria Skating Rinks isyta (200 x 85 fot) sedermera kommit att stå modell för ishockeyrinkens standardmått (60 x 30 meter). För det andra var matchen organiserad och utannonserad som en nöjesaktivitet för en tänkt publik. Matchen spelades på kvällen, efter den ordinarie arbetsdagens slut, vilket ökade möjligheten för en större publiktillströmning. Därtill hade spelet modifierats för att passa de emotsedda åskådarna, genom att den sedvanliga bollen hade bytts ut mot en flat träskiva, det vill säga en tidig form av puck, då det ansågs minska risken för att vålla onödig huvudvärk för dem vid sidan av isen. Spelet var kort sagt utformat med andra än utövarna i åtanke, vilket var något nytt och utmärkande i förhållande till andra samtida ishockeyspelsvarianter.

Av spelarna på isen förtjänar en ett extra omnämnande, nämligen ingenjören, juristen och
journalisten James George Aylwin Creighton. Denne har fått tillnamnet ”ishockeyns fader”, och
betraktas allmänt som den drivande kraften bakom matchen, tillika upphovsman till de äldsta
kända ishockeyreglerna, publicerade i Montreal Gazette, den 27 februari 1877. Regelverket ifråga bestod av sju punkter, vilka i princip var en rak avskrift av de engelska landhockeyreglerna, med det enkla undantaget att ordet ”land” ersatts av ”ice”. Noterbart är att reglerna föreskrev att spelet fördes ”on-side”, det vill säga inte tillät framåtpassningar (detta var följaktligen en tidig form av dagens offsideregel). Av detta följde att soloruscher snarare än snabba spelvändningar via långa djupledspass blev det primära sättet för spelarna att avancera på banan.

 

ANMÄRKNING: Texten är saxad ur Tobias Stark, Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920 – 1972, Idrottsforum.org: Malmö, 2010.

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se

Lämna ett svar