Den svenska ishockeyvardagen under pionjäråren, 1920-1945

Publicerat Av Tobias Stark

Hur såg den svenska ishockeyvardagen ut under pionjäråren? Följande träffande beskrivning ges av Ulf Jansson i Svensk ishockey 75 år.

En säsong på [19]30-t bestod bara av 14 seriematcher och ett antal cupmatcher i SM, som […] avgjordes i utslagningsform. Dessutom för de bästa ett tiotal landskamper. Men då skall man veta att de flesta av spelarna dubblerade. De ägnade sig alltså även åt bandy. En söndag innehöll som regel en bandymatch mitt på dagen och en ishockeymatch på kvällen. Det var också betydligt mer speltid än man har nu för tiden eftersom ett ishockeylag bara bestod av 11 man. En målvakt, två backar och två kedjor plus en eller möjligen två avbytare som sällan fick komma in på isen. Backarna spelade alltid non-stop. Utöver hemmaprogrammet gjorde man […] turneringar utomlands trots att det ofta rörde sig om långa och tröttande resor med tåg och båt och ganska primitiva förhållanden. Men det var säkert det som härdade spelarna. Så mycket träning förekom det inte. Man spelade matcher i stället och tyckte att det var utvecklande.[1]

Även om det idag är lätt att le vid begrundande av mellankrigstidens jämförelsevis enkla förhållanden bör man akta sig för att underskatta det stora allvar som präglade verksamheten. Redan från första början var den nämligen ytterst tävlingsinriktad; rekreationsspel – i den mån sådant alls kan sägas ha förekommit – var ett senare påfund. Talande är att man hunnit med att delta i ett OS, arrangera och vinna ett Europamästerskap, spela ett knippe landskamper samt utlysa ett SM, innan den första vänskapsmatchen mellan två inhemska klubbar genomfördes. Mönstret gick för övrigt igen bland ishockeyns gräsrötter. Så kom exempelvis Karlbergs BK att ge walk over i juniormästerskapets serieavslutning 1926/1927, eftersom man ändå skulle vinna serien på bättre målskillnad, medan IFK Norrköping redan under sitt första verksamhetsår (1939) inom ishockeysporten mätte krafterna med Estlands landslag. Till saken hör att man från ishockeyförbundets sida tämligen omgående fann sig föranledd att strama åt regelverket för att komma till rätta med det ”ogentlemannamässiga” defensivtänkande som bredde ut sig inom sporten.[2] Detta måste å andra sidan också kopplas ihop med det begränsade ishockeykunnandet; att agera spelförstörande genom att klumpa ihop sig framför eget mål var förstås lättare än att bygga upp en frejdig offensiv, i synnerhet om man aldrig provat på sporten tidigare.

Ett skäl till den påfallande tävlingsfokuseringen inom ishockeyn står – liksom i fallet med bandyn – att söka i den prekära issituationen. Så länge verksamheten bedrevs på naturis var den helt utlämnad till det nyckfulla vintervädret. Såväl ymnigt snöfall som slaskigt töväder kunde hastigt omintetgöra allt spel. Somliga år var det nästan omöjligt att bedriva någon ishockeyverksamhet över huvud taget. Säsongen 1924/1925 kan tjäna som gott exempel. Denna osedvanligt milda vinter omfattade allt som allt sju speldagar, då ändå hela 47 lag hann med att vara i hetluften, och SM-tävlingen forcerades under ett par dagar under vinterns sista skälvande sekunder. När väl tillfälle gavs gjorde man kort sagt allt för att hinna med så mycket som möjligt, varvid tävlingsverksamheten på elitnivå prioriterades. Ändå hände det allt som oftast att serier och mästerskap inte kunde spelas klart under innevarande säsong, varför de lades i malpåse till påföljande år eller förklarades vara färdigspelade. Situationen komplicerades av att banbristen länge var påtaglig. Detta visade sig bland annat vintern 1937/1938, när ishockeyn verkligen börjat vinna insteg i landsorten. Då trängdes nämligen landets samtliga 124 ishockeylag på de nio ishockeybanor (av högst varierande kvalitet) som stod till buds – varav de flesta dessutom var belägna i Stockholmsområdet – varför verksamheten blev tungrodd och det blev tal om att inskränka tävlingsmaskineriet.[3] I och med tillförseln av tipsmedel kunde dock alltfler isbanor anläggas. Vid början av 1938/1939 räknade man till att hela 30 belysningsförsedda isbanor var under uppförande runt om i landet.[4]

Av detta följer att den praktiska ishockeyverksamheten sällan eller aldrig kunde utformas med någon längre framförhållning. Ishockeyförbundet utarbetade visserligen arbetsplaner säsongsvis, men de tjänade mest som grova kalendermässiga pekpinnar, vilka tangerade gränsen till rent önsketänkande.[5] Den egentliga verksamheten kom i stället allt som oftast att göras upp veckovis och offentliggöras i pressen. Talande är följande notis, införd i Idrottsbladet den 27 februari 1922:

Ishockeyredaktionens högste chef, general Anton Johanson, ringde idag på förmiddagen och meddelade att kvällens utlysta matcher måste inhiberas. Den på annat ställe publicerade spellistan för svenska mästerskapet upphör härmed att gälla – f.ö. ser det ut som om ishockeyn nu skulle ha sjungit på sista versen. För de spel- och mästerskapssugnas skull få vi hoppas på en ny liten köldknäpp.[6]

Det gällde följaktligen att de aktiva lusläste sportpressen om de skulle kunna hålla sig uppdaterade med spelprogrammet. Att de flesta lag till en början fanns i Stockholm underlättade för de inblandade, men det var – föga förvånande – långt ifrån alltid som informationen nådde de berörda parterna i tid. Det hände att spelprogrammet kungjordes så sent att lagen inte kunde ställa upp med ordinarie manskap. Än värre var förstås när hela lag uteblev från planerade matcher och det tillresta bortalaget vackert fick återvända utan förrättat värv.[7]

Ett annat problem var att den unga ishockeysporten intog en position ganska långt ned i näringskedjan på det svenska vintersportprogrammet. Signaturen Sten satte ord på situationen när han sammanfattade säsongspremiären 1926/1927 i Idrottsbladet den 10 januari 1927:

400 betalande personer bevittnade ishockeypremiären i Stockholm och Stadion. Låt oss genast ha sagt, att föreställningen, som varade från klockan 7 till över halv elva, var tråkig, trots spelarnas ansträngningar. Oträningen lyste för mycket igenom på alla håll. Det är tydligt, att bandyn icke lämnat tid över för någon som helst träning i vår andra issport. Södertälje, som utgjorde enda undantaget härutinnan, hade svårt att göra sig gällande på Stadions bana (24×50), vana som kringelbyborna äro vid 35×60. Kan inte Anton, som sitter i Stadionstyrelsen, utverka en större plan? Nu som flera gånger förut måste vi betona, att för att ishockey skall kunna bli av någon klass hos oss, måste spelarna tillgodoses med en ordentlig bana i Stadion, där de flesta matcherna spelas. Om dir. Bergvall ökade ut planen med en fem-sex meter på bredden och en tio meter på längden, skulle promenadåkarna ändå få god plats. På den nuvarande lilla plätten blir det mest gröt. Den – planen – kan vara bra att ha, när canadensarna komma, ty annars göra de väl mål en masse. Apropå Stadion. Hur många gånger skola vi behöva säga ifrån, att planen bör rakas ren efter varje halvtid. Det är inte brist på folk som gör att detta inte blir gjort. Första halvtid mellan Södertälje och Hammarby blev till en stor del förstörd genom att man underlåtit ta bort isavfallet efter Kronoberg–Hermes. Domaren bör för övrigt se till, att planen är all right.[8]

Ishockeyn spelade alltså inte bara andrafiol till bandyn – även allmänhetens skridskoåkning fick företräde till nationalarenan. Till saken hör att stadionstyrelsen – där alltså Anton Johanson själv ingick – helt avslog ishockeyförbundets begäran att få disponera Stockholms stadion för landskamper såväl 1929/1930 som 1931/1932.[9]

I och med tillkomsten av landets första konstisbaneförsedda inomhusanläggning, det så kallade Ispalatset, inhyst i Stockholms stads flyghangar vid Värtahamnen, kom dock issituationen att förbättras avsevärt för ishockeyfolket. Ispalatset slog upp dörrarna 1931 och var sedan i bruk fram till 1938. Redan efter något år konstaterade den nationella ishockeyledningen att ”Ispalatsets tillkomst har i icke ringa grad bidragit till ishockeyspelets utveckling ur såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt.”[10] Ändå blev Ispalatset aldrig riktigt det ishockeyeldorado som man först hoppades. För det första var planens mått (50 x 27,5 meter) i knappaste laget, varför spelet blev lidande. För det andravar anläggningen vansklig ur publiksynpunkt, eftersom den låg utanför stadskärnan och förbindelserna till och från centrum var bristfälliga. Till detta kom att sikten i lokalen inte var den bästa, vilket skapade irritation. För det tredje kringskars ishockeyverksamheten av alla andra aktiviteter som pågick där, då även Svenska curlingförbundet och Stockholms allmänna skridskoklubb tillhörde hyresgästerna. Störst plats tog ändå flygverksamheten. Det hände att flygningarna pågick långt in på vintern, varvid alla idrottsaktiviteter var uteslutna. När flygningarna väl tog slut för säsongen användes hangaren för övrigt som lagerplats för flyget. Vid galainvigningen, den 5 december 1931, var exempelvis en Junkermaskin inhyst i lokalerna, varför blott hälften av de totalt 3 000 åskådarplatserna kunde fyllas. För det fjärde förband sig ishockeyförbundet att förlägga alla elitmatcher till Ispalatset, med följden att man inte kunde forcera serieprogrammet när naturisbanorna tillät, utan tvingades vänta på att få tid i anläggningen.[11] Detta var särskilt bekymmersamt med tanke på att publikintäkterna var den kanske viktigaste inkomstkällan för både ishockeyförbundet och de enskilda klubbarna.

 

Tabell 6: Antalet deltagande lag, spelade tävlingsmatcher och speldagar i ishockey 1923–1938

År Lag Matchantal Matcher i

Ispalatset

Speldagar på utebanor
     1923  25  57 31
1923/1924  29  80 35
1924/1925  47  19  7
1925/1926  46 100 34
1926/1927  49 110 30
1927/1928  52 130 33
1928/1929  72 186 45
1929/1930  63  44 23
1930/1931  71 171 44
1931/1932  91 322 182 35
1932/1933 117 439 264 40
1933/1934 135 489 248 34
1934/1935 141 424 168 32
1935/1936 143 380  28 37
1936/1937 135 442  69 43
1937/1938 124 467  73 38

Källa: Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1936/1937, s. 4; Svenska Ishockeyförbundets årsberättelse 1937/1938, s. 5.

Att söka reda ut den ekonomiska situationen inom ishockeyn under undersökningsperioden är annars ett vanskligt företag. Såväl förbunds- och föreningsarkiven som dags- och sportpressen dignar visserligen av uppgifter om ekonomiska transaktioner och finansiella spörsmål, men riktigheten i dessa är ofta oklar. Ett exempel på detta är det felaktiga rykte som cirkulerade om att klubbarna kunde skära guld med täljkniv i Ispalatset. Därtill finns det vittnesmål om svarta pengar inom ishockeyn. Gefle IF anmälde faktiskt Mora IK för oegentligheter vid biljettförsäljningen vid sina seriematcher, då klubben tycks ha haft en extra läktare som inte inbegreps i den officiella bokföringen.[12]

För övrigt utgjordes ishockeysportens livsnerv länge av ett ekonomiskt kretslopp liknande fotbollens, så till vida att en avsevärd del av alla matchintäkter gick direkt till ishockeyförbundet som använde det för att bekosta sin administration och sitt arbete för att driva den nationella tävlings- och landslagsverksamheten. När situationen medgav kom förbundet även att fördela överskottet till enskilda klubbar och distriktsorgan i enlighet med upplevda behov.[13]Bland ishockeyförbundets fasta inkomster märks annars sådant som RF:s förvaltningsbidrag på några hundralappar, större SOK-anslag för landslagverksamheten, jämte en del smärre administrativa tariffer som klubbarna betalade, såsom års- och anmälningsavgifter.[14] Andra noterbara inkomster var privatdonationer, liksom den ovärderliga tillförseln av tipsmedel under 1930-talets senare del. Det hände också att Anton Johanson och andra styrelseledamöter sköt till egna medel och/eller gick i borgen för lån som togs för att finansiera särskilda satsningar.[15]

Att verksamheten under pionjäråren gick runt med små medel konstateras roat i Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1961/1962:

Vid första årsmötet visade det sig att 13 föreningar var anslutna till förbundet, av vilka 5 deltagit i tävlingen om svenska mästerskapet (segrare Stockholms-Göta förstås). Den ekonomiska berättelsen visade att styrelsen kört på sparlåga. Porton, telefon, telegram, annonser och lokalhyra utfördes med siffran 0, och övriga centrala förvaltningskostnader stannande vid 74:40. Deltagandet i EM i St. Moritz kostade ej heller ett öre, eftersom Isaac Westergren och Idrottsbladet betalade fiolerna.[16]

För de inhemska ishockeypionjärerna var den ekonomiska situationen dock knappast någon källa till glädje. De samtida källorna vittnar i stället om ständigt uppblossande strider rörande de ekonomiska fördelningsprinciperna.[17] Då skall man också betänka att det i regel inte fanns några större summor att distribuera. Somliga år gick ishockeyförbundet back. Efter verksamhetsåret 1931/1932 var bristen på pengar så stor att förbundet tvingades gå in till RF med en låneansökan, då det behövde ett tillskott på 1 500 kronor för att likvidera de löpande räkningarna. På grund av avsaknaden av medel tvingades man sedan till på köpet att be om uppskov med återbetalningen.[18] Skulder tycks på det hela taget ha varit en del av vardagen för ishockeyförbundet och dess underlydande organ. Vid flera tillfällen ådrog sig också ishockeyförbundet revisionsanmärkningar rörande bristande verifikationer.[19] Det hindrade inte förbundsstyrelsen och distriktsorganen från att irritera sig på enskilda klubbar som man tyckte brast i administrativt hänseende. I Sörmland avslutades exempelvis säsongen 1942/1943 med att distriktsledningen yrkade på bättre samarbete med klubbarna ”så tillvida, att [de] tillse, att skrivelser från sektionen besvaras snarast, helst per omgående i de flesta fall då svar” begärs, enär ”det slarvats åtskilligt” med detta, ”varför vid flera tillfällen interurbana samtal fått påkostats, vilket eljest varit absolut onödigt.”[20]

Den prekära ekonomiska situationen fick förstås följder för den praktiska verksamheten. Ett stort problem var att avsaknaden av medel försvårade propagandaarbetet ute i landet. Många gånger tyckte man sig helt enkelt inte ha haft råd att stötta ishockeyns utbredning i landsorten. Så sent som 1935 fann exempelvis huvudstyrelsen att man saknade resurser för att bedriva propagandaverksamhet i Norrland, vilket var ett rejält avbräck i och med att distriktet – tack var dess klimatologiska förutsättningar och ”kraftiga idrottsmän” – hölls för att vara ishockeyns framtidsland.[21] Till saken hör att ishockeyvardagen i sportens ursprungliga kärnområde i Stockholm ingalunda var någon lyxtillvaro, något som framgår av att man faktiskt tvingades dra ner på de sanitära förhållandena. I slutet av 1932 avslog nämligen ishockeyförbundet en propå om att få tillgång till ett omklädningsrum med dusch på Östermalms IP, mot en kostnad av 3 kronor per match, eftersom det var ebb i förbundskassan och styrelsen inte kunde tänka sig att klubbarna själva mäktade med den extra utgiften. Mer uppseendeväckande är nog ändå att man vid flera tillfällen tvingades avstå från medverkan i internationella mästerskap då det var alltför kostsamt.[22]

Vid flera tillfällen gick storklubben AIK in och hjälpte ishockeyförbundet med att driva landslagsverksamheten. Till EM 1932 lovade exempelvis AIK:s starke man Birger Nilsson ishockeyförbundet 1 000 kronor om man deltog i turneringen, en summa som uppgick till mer än en fjärdedel av totalkostnaden 3 831 kronor och 92 ören.[23] Inför OS 1936 ställde klubben upp med ett lån så att OS-förberedelserna kunde komma igång redan innan SOK:s förbundsanslag delats ut, samtidigt som den tog på sig kostnaden för OS-truppens träning i Linginstitutets lokaler en gång i veckan mot att AIK:s egna spelare fick medverka vid det andra träningspass som förbundet stod för. Det hände också att ishockeyförbundet överlät Sveriges medverkan i internationella mästerskap helt och hållet åt AIK som tog hand om notan.[24]

I övrigt sökte man gärna ”ekonomisera” landslagets utlandsresor genom att anordna några inkomstbringande uppvisningsmatcher på vägen till och från de internationella mästerskapen. EM-budgeten 1934 uppgick exempelvis till 10 000 kronor, varav 70 % skulle spelas ihop under resan.[25] Anordnandet av uppvisningsmatcher var över huvud taget ett vanligt knep för att samla in pengar. Det gällde inte minst utländska gästspel, vilka i regel var stora publikmagneter. Många gånger var det enskilda klubbar som låg bakom arrangemangen, medan ishockeyförbundet kunde erbjudas att få gå in som medarrangör. Detta bör ses som ett sätt att blidka förbundsstyrelsen, så att man fick dess sanktion för arrangemangen, vilket annars inte var säkert, då dessa gjorde det av väder och vind redan hårt prövade tävlingsmaskineriet desto mer tungrott.[26] Efter hand började också ishockeyförbundet söka reglera klubbarnas uppvisningsmatcher och träningsturneringar allt hårdare, även om det främst tycks ha varit deras många och långa utlandsresor som man ville hålla nere.[27]

Sidoaktiviteternas stora betydelse för att driva ishockeyverksamheten på klubbnivå framgår med all önskvärd tydlighet av Lars Östmans utredning av Leksands IF:s ekonomiska kretslopp. Enligt Östman var knappast ingen fråga om pengar för liten för att föras upp på huvudstyrelsens dagordning. Större transaktioner innebar dock i regel någon särskild finansieringsform, såsom lotterier eller insamlingar. En så pass kostsam insats som uppförandet av den första fasta ishockeybanan, löstes genom en kombination av ekonomiskt stöd från RF (1 300 kronor) och municipalsamhället (300 kronor), jämte rabatterat och efterskänkt virke från Norsbros sågverk samt ett tillfälligt lån på 1 000 kronor, för vilka tio föreningsmedlemmar gick i personlig borgen. Detta medan byggnadsarbetet ombesörjdes av spelarna och andra föreningsmedlemmar helt på frivillighetens väg.[28]

Östman karaktäriserar uppförandet av ishockeybanan som en milstolpe i föreningens verksamhet, men framhåller samtidigt att det innebar att ”[e]tt nytt problem hade tillkommit, nämligen finansieringen av elutgifterna” gällande banans belysning. Detta avhjälptes i och med att man fick de lokala myndigheterna att gå med på ett kraftigt reducerat elpris.[29] Värre var då att klubben fick lägga ned mycket arbete på att söka lösa medlemmarna från det lån de gått i borgen för. Ett avgörande grepp härvidlag blev tillsättandet av en särskild nöjessektion med uppdrag att anordna inkomstbringande nöjesaktivteter i form av tivoliverksamhet och danser med artister som Povel Ramel och Margareta Kjellberg. Nöjessektionens verksamhet gav också klirr i kassan: år 1944 var föreningens underskott 4 000 kronor, vilket dock kunde balanseras av nöjessektionens nettovinst på 3 000 kronor. Året därpå gjorde föreningen i stället ett sammanlagt plusresultat på 1 500 kronor, tack vare festöverskottet, varvid föreningens samlade kapital uppgick till 1 900 kronor. På några få år hade man så rett ut en akut finansiell situation.[30]

I övrigt konstaterar Östman att ishockeyn endast var en mindre del av föreningens verksamhet, och att ishockeysektionen i görligaste mån skulle bära sig själv. Viss hjälp till detta fick man från municipalsamhället, under det att man uppbar ett årligt bidrag på 300–500 kronor för iordningställandet av isbanan, men även ishockeyförbundet bistod verksamheten vid upprepade tillfällen genom kraftigt subventionerade materialinköp. Därtill sökte man dryga ut sektionens kassa genom anordnandet av konståkningsuppvisningar. Någon gång gav det stort ekonomiskt utbyte, andra gånger innebar det i stället extra förluster. Den ekonomiska fråga som idag ter sig mest iögonenfallande är ändå det principbeslut som klubben fattade så sent som 1945 gällande att spelarna inte skulle behöva betala entréavgift vid matcher där de själva medverkade.[31]

Avslutningsvis något kort om förekomsten av spelarkompensation och -värvningar inom ishockeyn under pionjäråren. Medan amatörfrågan, enligt Torbjörn Andersson, var en ständig stötesten för fotbollens företrädare under 1900-talets inledning synes den länge närmast ha varit en icke-fråga inom ishockeyn. En indikator på detta är förbundsstyrelsens beslut hösten 1929 att lägga RF:s yrkande på dess syn på de nya amatörbestämmelserna till handlingarna utan att regelverket ens verkar ha blivit föremål för så mycket som en principdiskussion. När frågan om spelartransaktioner väl togs upp för direkt diskussion 1935 förefaller det också ha varit en ren formsak; förbundsstyrelsen beslutade nämligen att inte ta fram några regler mot övergångar, utan bara att man skulle hålla ett vakande öga på situationen.[32] Till saken hör att förbundsstyrelsen kort därpå – trots att man i samma veva tyckte sig sakna resurser för propaganda i det föregivna framtidsdistriktet Norrland – valde att gå in med egna medel för att dryga ut OS-truppens dagtraktamente (från de av SOK fastställda 4 Deutschmarken till 10) i Garmisch-Partenkirchen 1936. Anledningen till detta var, sades det, de dryga varupriser som var att vänta i Tyskland. Mitt intryck är dock att saken bör ses som en form av extra ersättning till OS-truppen i enlighet med den sedvanerätt som noterats inom fotbollen. Fotbollförbundets pragmatiska hållning till amatörbestämmelserna tycks kort sagt ha gått igen inom ishockeyförbundet, vilket knappast är ämnat att förvåna i och med att Anton Johanson höll i tömmarna på båda håll.[33]

Den första mer spektakulära spelarövergången inom ishockeysporten förefaller annars ha inträffat 1929 när AIK värvade hela Karlberg BK:s ishockeylag. Enligt historikern Nils-Olof Zethrin föregicks affären av en diskussion där Karlbergs BK utbjöd sin spelartrupp i ishockey mot kontantbetalning, vilket dock tillbakavisades, under det att AIK i stället ordnade med inlösen av ishockeyspelarnas utrustning samt skaffade fram tre vinterpälsar för ishockeyspelare.[34] Undan för undan blev överflyttningarna mellan olika klubbar sedan allt vanligare.[35] Det hände för övrigt att spelarövergångar blev rejält infekterade och att ishockeyförbundet fick gå in med disciplinåtgärder. Så skedde till exempel när IFK Norrköpings Tore Sköldbring säsongen 1943/1944 värvades till lokalrivalen Sleipner mot ett lån på 100 kronor, en transaktion som medförde att ishockeyförbudet diskvalificerade honom från allt spel under fyra månader för brott mot amatörbestämmelserna. Till saken hör emellertid att Sköldbring i stället valde att spela bandy i Tranås AIF.[36] Tillspetsat kan också sägas att när det gäller pionjärårens spelarförflyttningar var det inte så mycket värvningarna ishockeyklubbarna emellan som vållade oro, som rörelsen mellan bandy och ishockey, eftersom det skapade ideliga problem rörande alltifrån spelarnas klubbhantering till att få ihop lag.[37]

 

Slutkommentarer

[1] Svensk ishockey 75 år, band 1, 1997, s. 38. Janssons notering att ett ishockeylag bestod av 11 man bygger sannolikt på de internationella bestämmelserna. Så sent som 1939 stadgade nämligen det internationella regelverket att ett lag bestod av just elva spelare, varav en målvakt och en reservmålvakt. I den inhemska tävlingsverksamheten medgavs dock bara tio spelare; se Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1939, s. 88–89.

[2] Styrelseprotokoll 27/2 1927, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 23/11 1927, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 15/2 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; ”Esterna här, spel i kväll”, i Norrköpings Tidningar 24/1 1939.

[3] Se t.ex. Styrelseprotokoll 19/10 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 17/3 1931, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 23/2 1928, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 6/3 1939, SvIF:s arkiv, AIa:1; ”Vår största säsong hittills i ishockey”, Svensk idrott Nr 14 6/4 1938. Banorna i fråga var: Östermalm, Kristineberg, Hammarby, Ispalatset, Alvik, Södertälje, Mariefred, Skuru och Hjorthagen; se ”Vår största säsong hittills i ishockey”, Svensk idrott Nr 14 1938.

[4] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1936/1937, s. 3; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1939, s. 51.

[5] Se t.ex. Styrelseprotokoll 19/11 1922, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 9/10 1925, SvIF:s arkiv, AIa:1.

[6] ”Ishockeyspelarnas succèsmatch i München”, Idrottsbladet 27/2 1922. Se även Verkställande utskottets protokoll 22/11 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[7] Se t.ex. Styrelseprotokoll 15/2 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 16/3 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; VU-protokoll 7/2 1944, SvIF:s arkiv, AIa:4.

[8] Sten, ”Stadionpremiär i ishockey i oträningens tecken”, Idrottsbladet, 10/1 1927.

[9] Styrelseprotokoll 16/1 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 15/12 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[10] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1932–1933, s 4 (citat). Sammanlagt spelades 1 032 ishockeymatcher i Isplataset. Se Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1946, s. 21– 22; Stark & Andersson 1997a, s. 34–39.

[11] Styrelseprotokoll 21/11 1934, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 10/1 1935, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 4/3 1936, SvIF:s arkiv, AIa:2; Bastin, ”Gillis Grafström in town!”, Idrottsbladet 2/12 1931; B, ”Pressläktare i Ispalatset”, Idrottsbladet 30/12 1931; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1934/1935, s. 4; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1935/1936, s. 2; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1961/1962, s. 10–11; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1939, s. 44; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1946, s. 21–22; Svensk ishockey 75 år, band 1, 1997, s. 198–201.

[12] Se ”Ishockeyhausse – i tidningsspalterna”, Idrottsbladet 11/9 1931; Styrelseprotokoll 19/3 1945, SvIF:s arkiv, AIa:5; Styrelseprotokoll 26/3 1945, SvIF:s arkiv, AIa:5; Styrelseprotokoll 11/5 1945, SvIF:s arkiv, AIa:5; Styrelseprotokoll 4/6 1945, SvIF:s arkiv, AIa:5; Styrelseprotokoll 1/10 1945, SvIF:s arkiv, AIa:5.

[13] Se t ex Styrelseprotokoll 6/3 1930; Styrelseprotokoll 9/4 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 12/11 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Verkställande utskottets protokoll 3/2 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1; Verkställande utskottets protokoll 21/2 1927, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 20/8 1931, SvIF:s arkiv, AIa:2¸Styrelseprokoll 29/12 1931, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 29/12 1931, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotkoll 29/2 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 25/10 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[14] Se t.ex. Styrelseprotokoll 8/2 1923; SvIF:s arkiv, AIa:I; Styrelseprotokoll 19/10 1923; SvIF:s arkiv, AIa:1; styrelseprotokoll 5/12 1924; Styrelseprotokoll 9/11 1927; Styrelseprokoll 17/1 1928; Styrelseprotokoll 9/1 1929, SvIF:s arkiv, AIa:1; Se t ex Styrelseprotokoll 30/10 1929; Verkställande utskottets protokoll 24/1 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1.

[15] Se t.ex. Styrelseprotokoll 4/3 1924, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 12/1 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 19/10 1934, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[16] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1961/1962, s. 9.

[17] Se t.ex. Styrelseprotokoll 11/2 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 21/9 1927, SvIF:s arkiv, AIa:1; Verkställande utskottets protokoll 3/4 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 29/2 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 12/10 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 8/11 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; R:et, ”Anton Johansson [sic!] om ishockey-schismen”, Idrottsbladet 18/12 1931.

[18] Styrelseprotokoll 27/5 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 25/3-1933, SvIF:s arkiv, AIa:2. Borgen tecknades av styrelsens samtliga medlemmar och löpte med en ränta av 5 procent under det dryga år man hade på sig att betala tillbaka pengarna; se Styrelseprotokoll 27/5-1932, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[19] Se t.ex. Styrelseprotokoll 26/11 1924; SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 9/4 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Verkställande utskottets protokoll 2/1 1925, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 23/ 1945.

[20] Sörmlands idrottsförbunds ishockeysektions berättelse vintersäsongen 1942/1943 bilaga till Årsmötesprotokoll 31/10 1943, SvIF:s arkiv, AIa:4. Se även Styrelseprotokoll 11/2 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1.

[21] Se t.ex. Styrelseprotokoll 25/11 1925, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styreleprotokoll 27/5 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 14/2 1935, SvIF:s arkiv, AIa:2; ”Varför ishockey bör införas i Jämtland”, Östersunds-Posten 25/11 1932; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1939, s. 8 (citat).

[22] Se Svensk idrott 1926, s. 294; Styrelseprotokoll 9/1 1929, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 2/10 1929, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 29/12 1931; Styrelseprotokoll 22/12 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[23] Styrelseprotokoll 7/3 1932, SvIF:s arkiv, AIa:2; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1931/1932, s. 15.

[24] Styrelseprotokoll 25/1 1934, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotkoll 24/1 1937, SvIF:s arkiv, AIa:3; Styrelseprotokoll 28/10 1935, SvIF:s arkiv, AIa:4; Styrelseprotokoll 30/10 1935, SvIF:s arkiv, AIa:4.

[25] Se Styrelseprotokoll 30/10 1929; Styrelseprotokoll 21/10 1930, SvIF:s arkiv, AIa:1; Se t ex Styrelseprotokoll 25/8 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 22/12 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[26] Styrelseprotokoll 6/2 1933, SvIF:s arkiv, AIa:2; Styrelseprotokoll 5/2 1937, SvIF:s arkiv, AIa:3.

[27] Se t.ex. Styrelseprotokoll 11/2 1926. SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrepelseprootkoll 12/4 1929, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprokoll 21/11 1932.

[28] Lars Östman (1996), s. 15–18.

[29] Lars Östman (1996), s. 15–18. Citat, s. 18.

[30] Lars Östman (1996), s. 24–26.

[31] Lars Östman (1996), s. 24–26.

[32] Styrelseprotokoll 20/11 1929, SvIF:s arkiv, AIa:1; Styrelseprotokoll 18/9 1935.

[33] Se t.ex. Styrelseprotokoll 30/10 1929, SvIF:s arkiv, AIA:1; Verkställande utskottets protokoll 8/9 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1. Till saken hör att AIK:s dubblerande bandy- och ishockeyspelare – vilka bildade lagets stomme – i samma veva plötsligt började vägra att fullfölja planerade bandyåtaganden, under det att de i stället valde att koncentrera sig på de förestående olympiska spelen; se Styrelseprotokoll 24/1 1936, SvIF:s arkiv, AIa:3; R:et (Rudolf Eklöw), ”A.I.K. vägrar att tävla i bandy!”, Idrottsbladet 3/1 1936; Jöhnke ”Olympialaget klart!”, Idrottsbladet 3/1 1936.

[34] Nils-Olof Zethrin, Arenaidrott, masspublik, arrangemangsverksamhet: AIK 1928–1940, opublicerad arbetsrapport, Historiska institutionen, Stockholms universitet 2000a, s 24.

[35] Se t.ex. Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1938/1939, s. 3; Verkställande utskottets protokoll 4/1 1945; Fahlström 2001, s. 63.

[36] Sleipners arkiv, Fa3:8; ”Till Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbunds Idrottsnämnd, Norrköping den 14/1 1944, IK Sleipners arkiv, AI:3; Styrelseprotokoll 25/10-1933, SvIF:s arkiv, AIa:2.

[37] Se Styrelseprotokoll 11/2, 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1; Sten, ”Göta vann med 4–2”, Idrottsbladet 3/1 1927; Sten, ”Stadionpremiär i ishockey i oträningens tecken”, Idrottsbladet 10/1 1927; R:et, ”Sverige skickar B-lag till Europamästerskapet. Göta stannar hemma och spelar bandy”, Idrottsbladet 12/1 1927; ”Sverige deltar icke i Europamästerskapet”, Idrottsbladet 14/1 1927; Dix, ”Puckprat”, Idrottsbladet 14/12 1945.

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se