Gunnar Faleij, Mora IK och platsrevolutionen i Södertälje

Gunnar Faleij – en föregångsman för ishockeyn i landsorten

I det senaste avsnittet (#25) av C Mores ishockeypodcast, Puckat med Mike Helber och Björn Oldeen, pratade vi bland annat om Moras ishockeypionjär, Gunnar Faleij. Jag tänkte här ta tillfället i akt att utveckla resonemanget lite ytterligare.

Gunnar Faleij (till höger på bilden) delar ut en minnesgåva. Källa: Mora IK:s hemsida.

Idag är Gunnar Faleij (1909-1998) kanske bortglömd inom svensk ishockey i stort, i alla fall för de flesta ishockeyvänner utanför Moratrakten. Icke desto mindre kan han betecknas som en av de mest betydelsefulla ledarfigurerna i den svenska ishockeyhistorien över huvud taget.

Gunnar Faleij föddes i Stockholm, men kom till Mora efter avslutade ingenjörsstudier. I Mora började Gunnar att utveckla utombordsmotorer för racerbåtar och lyckades 1937 sätta världsrekord i C-klassen med topphastigheten 46,19 knop. Rekordet slogs dock snart av Dick Neal och Gar Wood jr, men Gunnar kom tillbaka och återtog (1945) världsrekordet efter att ha kommit upp i den vid tidpunkten ytterst anmärkningsvärda hastigheten 56,54 knop (ungefär 100 km/h) på Morasjön.

Gunnar Faleij blev annars tidigt biten av ishockeyn. En kanadensisk studiekamrat i Stockholm gjorde att han först fick upp ögonen för den nya sporten. Väl i Mora började Gunnar sedan att arbeta för att bana väg för ishockeyn i bygden. I Anders Norins jubileumsskrift Mora IK 60 år redogör Gunnar för hur han gick till väga:

 

Man kan inte påstå att ishockeysporten från början anammades av dalaklubbarna med någon större entusiasm. Det var faktiskt ganska trögarbetat, när jag vintersäsongen [19]31/32 försökte mig på att införa ishockeyn i Mora. Jag hade under mina studieår i Stockholm helt gripits av ishockey-sporten och trodde fullt och fast på att det var den nya tidens melodi. I Mora spelades det bandy av alla de pojkar som var ägare till ett par skridskor och det var sannerligen med stor skepsis som grabbarna sneglade på de ishockeyklubbor och puckar jag tagit med mig till IFK Moras sjöbandybana på Saxviken. Jag lade alla klubborna i en hög och sade åt grabbarna att den som ville låna en klubba och försöka sig på en dragning och få iväg pucken mot bandymålet fick göra det. Efter en stunds demonstration av hur man får iväg pucken på höjden blev jag tillsagd att nu skulle det spelas ’tvåmål’ i bandy, och blev därmed anvisad att hålla till med mina ishockeydemonstrationer på baksidan av bandymålet. Helt hastigt fann jag mig vara ensam med mina klubbor och puckar. Samma händelse upprepades varje gång jag försökte mig på att värva några till ishockeyn, och jag förstår att grabbarna tyckte att jag borde begripit, att bandy var det som landsorten gått in för, och att ishockey var någon slags exklusiv Stockholms-idrott. Mitt misslyckande sporrade mig emellertid till ett nytt försök nästkommande vinter och jag skaffade då två dussin hockeytröjor och en del övrig utrustning som drogs ned till Saxviken på en spark. Tanken var att eftersom spel mot två mål tycktes vara det som intresserade grabbarna, så skulle jag hoppa över de tråkiga demonstrationerna med målskott. Till slut, efter mycket lockande, fick jag sedan grabbarna att klä ut sig till två hockeylag och börja spela ’tvåmål’. […] När jag nästa gång kom med hockeygrejorna, så kom grabbarna självmant fram och frågade om de fick låna dem. [—] För att inte behöva kollidera för mycket med bandyn övertalade jag några av de mest hockeyintresserade att hjälpa till med att göra i ordning en mindre ishockeybana närmare land som omgärdades av en sarg. Den ena efter den andra började nu pröva på de i deras tycke otympliga ishockeyklubborna, och snart började det till och med anlända grabbar med egna inköpta klubbor. I och med det förstod jag att första slaget för ishockeysporten var vunnet och att ishockeyn började få grepp om grabbarna. Sitt verkliga fotfäste fick dock hockeysporten i Mora, när genom frivilliga krafter den första landbanan anlades mitt i centrum av samhället. Utan ceremonier invigdes banan 1934 med improviserade byalagsmatcher. 1935 var tiden mogen för att bilda en specialklubb för ishockey. På ett talrikt möte bildades Mora Ishockey Klubb och jag erhöll förtroendet att leda klubben mot okända öden.

 

Resultatet av allt detta blev att ishockeyn faktiskt infördes tidigare i Mora än i Leksand, där sporten fick fäste först i slutet av 1930-talet.

Sedermera (1973 eller 1976, uppgifterna varierar) var Gunnar Faleij även med om att anställa Jan Simons för Mora IK:s räkning, en rekrytering som slog minst sagt väl ut i och med att denne kommit att bli mer eller mindre synonym med klubben.

 

Palatsrevolutionen i Södertälje 1948

Hösten 1946 fick Gunnar Faleij ett kvitto på sin betydelse som pionjär för ishockeyn i landsorten, då han valdes till revisor för Svenska Ishockeyförbundet. I denna kapacitet kom han strax därpå att göra sin förmodligen mest iögonfallande bedrift för svensk ishockey, genom att vara med om att fälla den sittande huvudstyrelsen vid den så kallade ”palatsrevolutionen i Södertälje”, i samband med ishockeyförbundets årsmöte den 30-31 oktober 1948.

Anton Johanson, Svenska Ishockeyförbundets ordförande 1924-1949. Källa: Riksarkivet.

Bakgrunden till det hela var ett mångårigt missnöje med den nationella ishockeyledningen under Anton Johansons tid som förbundsbas (1924-1948). Under pionjäråren stod och föll ishockeyn mer eller mindre med Johanson själv, men efterhand som sporten växte ökade också kritiken mot hans egensinniga ledarstil. Vid mitten av 1930-talet hade missnöjet vuxit så till den milda grad att hans blotta närvaro sades sprida dålig stämning bland de aktiva. Att Johanson ändå satt kvar på sin post i ett drygt kvartssekel hade att göra med att det var svårt att få någon att ställa upp som motkandidat. Inom ishockenys led fanns det nog också många som kände stor tacksamhetsskuld till Johanson för allt han gjort för dem och den sport han varit med om att inympa i Sverige.

Vad som till sist fick bägaren att rinna över var en besk revisionsberättelse, sammanställd av bland annat Gunnar Faleij, där den Johansonledda styrelsen klandrades på en rad punkter. Exempelvis anfördes stora brister gällande redovisningen av förhandskalkyler och slutkostnader vid internationella arrangemang. Därtill påtalades att förbundet inte hade någon löpande bokföring samt att det fanns anmärkningar från föregående år som inte korrigerats. Den springande punkten var dock styrelsens, som det tycktes, vidlyftiga krognotor. Något arvode eller traktamente utgick visserligen inte till förbundsstyrelsens ledamöter, men att begära det ansåg revisorerna vara ”mera sympatiskt än att äta och dricka ’på räkning’”.

Situationen komplicerades än mer av att det fanns en spricka mellan landsortens och Stockholmsklubbarnas delegater, rörande såväl styrelsemajoritetens fördelning (de senare propsade på att fem av styrelsens nio platser skulle besättas med landsortsrepresentanter) som serieindelningen.

När revisionsberättelsen offentliggjordes ställde den sittande styrelsen sina platser till förfogande. I dess ställe valdes en ny förbundsledning med Stockholms socialdemokratiske idrottsborgarråd Helge Berglund och Dagens Nyheters sportredaktör Rudolf ”R:et” Eklöw som centralgestalter.

 

En ny giv

Under Berglunds och Eklöws överinseende kom en genomgripande upprustning att genomföras av sporten, rubricerad ishockeyförbundets ”nya giv”. Mycket av detta rörde sådant som hade påbörjats åren dessförinnan, men i och med den nya förbundsstyrelsens tillträde kom omfattningen och energin i arbetet att ökas högst väsentligt samtidigt som nya inslag tillfogades.

Ett viktigt led i ansträngningarna var en organisatorisk utveckling innebärande att pionjärårens lättsamma grepp på administration, då Anton Johanson och hans kumpaner hade  ”kontoret på fickan”, började ge vika för ett mer utpräglat tjänstemannastyre i form av en utbyggnad av kansliverksamheten. Medan Johanson länge skötte mycket av verksamheten själv på informell basis började nu alltså en mer avancerad byråkratisk apparat att utvecklas inom ishockeyförbundet, karaktäriserad av mer formaliserade beslutsprocesser, långsiktigare planering och tydligare ansvarsfördelning, där anställd teknisk expertis understödde de förtroendevalda genom att ta ansvar för den dagliga driften.

Nu inrättade ishockeyförbundet för första gången ett ordentligt kansli och ledningen lade energi på att anställa administrations- och bokföringskunnig personal. Därtill effektiviserades organisationen genom tillsättandet av olika utskott och speciella arbetsgrupper. En viktig sådan var Tekniska kommittén – skapad 1949 efter inspiration från fotbollen – med uppdrag att ombesörja den livsviktiga instruktions- och propagandaverksamheten.

Vidare lade man sig vinn om att ta fram en fastare säsongsplanering, där vissa delar av spelåret låstes för den nationella tävlingsverksamheten, jämte förbundets landskamper och klubbarnas egna arrangemang. Därtill verkade man för att distriktsförbunden skulle stärka sitt administrativa arbete med rationella arbetsmetoder.

Utvecklingen av distriktsorganisationen var annars en sådan sak som kommit igång tidigare, vilket framgår av att hela 13 av förbundets 23 specialdistriktsförbund bildades under den första femårsperioden efter andra världskriget.

Utan att ta i för mycket kan denna organisatoriska upprustning sägas ha varit en direkt grundförutsättning för att ishockeyn under efterkrigstiden transformerades till en av Sveriges mest omhuldade folknöjen, alla kategorier. Och Gunnar Faleij var alltså en av dem som kom med den tändande gnistan till denna explosionsartade utveckling. 

 

Källor i urval: Anders Norin (1995). Mora IK: I Faleijs spår för framtids segrar. Sportförlaget: Malmö; Tobias Stark (2010). Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972. Idrottsforum: Malmö.

 

0Shares

Kommentera