Hockeysexskandalen revisited – Kejsarens nya kläder: Tankar kring sexualitet och alkohol inom ishockeyn

Förstasidan på Dagens Nyheters sportbilaga, den 16 februari 2005.

Förstasidan på Dagens Nyheters sportbilaga, den 16 februari 2005.

Tre kronor är mer än sex

Uppgiften att tre landslagsspelare i ishockey misstänktes för våldtäkt på en kvinna i 20-årsåldern slog ned som en bomb i Idrotts-Sverige för en dryg vecka sedan. Dagen efter att nyheten hade briserat kallade Aftonbladets Mats Wennerholm saken för ”Tidernas hockeyskandal”[2]. Expressens prominente sportkrönikör Mats Olsson gick ännu längre och rubricerade händelsen som ”en av de största skandalerna i svensk idrottshistoria”.[3] Omständigheterna var under alla omständigheter ytterst uppseendeväckande. Männen ifråga var tilltänkta att medverka i Tre Kronors match mot Tjeckien i Sweden Hockey Games i Globen på torsdagskvällen den 10 februari. Ingen av dem kom emellertid till spel. Vid halvfyratiden anlände polis till Tre Kronors spelarhotell för att hämta de misstänkta gärningsmännen – Kristian Huselius, Andreas Lilja och Henrik Tallinder – till förhör. Männen släpptes senare samma kväll, men dök aldrig upp på isen. I stället meddelades åskådarna i den Globen tillsammans med en TV-publik i miljonklassen av Tre Kronors ledning att spelarna saknades på grund av ett polisingripande.[4]

Bakgrunden till förhören var att en kvinna i 20-årsåldern anmält att hon blivit sexuellt utnyttjad på ett hotell i centrala Stockholm. Med hjälp av kvinnans berättelse och hotellets övervakningskameror kunde polisen ringa in spelarna som de misstänkta gärningsmännen. Männen har medgivit att de träffat kvinnan på en nattklubb, och att hon följt dem till spelarhotellet där de haft sex med henne, men att hon gjort detta frivilligt.[5] Ord står alltså mot ord. Redan efter ett drygt dygn valde dock kammaråklagare Henrik Rasmusson att lägga ned utredningen med motivering att något brott inte gick att styrka. När detta skrivs har överåklagare Birgit Thunved, tillika föreståndare för en specialenhet för granskning av sexualbrott, meddelat att hon tänker återuppta fallet. Detta dock främst för att orientera sig i fallet.[6]

Att landslagsmännen friats från brott har dock inte inneburit att gått fria från klander och repressalier. Att gå ut på krogen kvällen före en landskamp, ta med sig en tidigare okänd kvinna upp på hotellrummet för att ha sex med henne, är enligt många oförenligt med gott uppförande. Detta särskilt för vuxna män som tidigare talat om hur viktigt det är för dem att känna stöd från fru och barn.[7] Svenska Ishockeyförbundet har sedermera stängt av spelarna från allt vidare landslagsspel under resten av säsongen. Huselius och Tallinder har dessutom blivit uppsagda av sin arbetsgivare, Linköpings HC, medan Andreas Lilja i stället tagit en ”timeout” med stöd av Mora IK, den klubb han är kontrakterad av.[8]

Mitt syfte här är inte att moralisera över spelarnas agerande. I stället ämnar jag med utgångspunkt tagen i Huselius-Lilja-Tallinder-affären diskutera frågor rörande sexualitet och alkohol inom ishockeysporten. Jag inleder analysen med en granskning av hur man från ishockeyns och medias sida har hanterat fallet. Därefter uppmärksammas de kvinnor som finns i svansen efter populära ishockeyspelare. I artikelns avslutande del framhåller jag att det finns alarmerande likheter mellan den rådande ishockeykulturen och den miljö som många sexualbrottslingar vuxit upp i. Vidare argumenterar jag för att den kommodifieringsprocess som genomsyrar ishockeyn idag bidrar till en dehumanisering av spelarna, vilket i kombination med det kvinnofientliga och homofobiska språkbruk som florerar inom sporten lätt kan leda till att de börjar betrakta kvinnor som objekt för sin egen tillfredställelse. Slutligen påpekar jag att strävan efter att eliminera problemet med sexuella övergrepp inom, och kring, ishockeyn fordrar att det skapas en större öppenhet och mer demokratisk anda inom sporten.

 

Svenska Ishockeyförbundets agerande och medias hållning

När polisen kom för att gripa Kristian Huselius, Andreas Lilja och Henrik Tallinder bad Tre Kronors ledning polisen vänta till efter matchen så att spelarna kunde delta i matchen. Detta medgavs dock inte. Svenska Ishockeyförbundets generalsekreterare, Michael Englund, menade kort efter polisingripandet att ”det är väldigt tråkigt att det har blivit en sån enorm turbulens kring en sån här fråga”.[9] Förbundsordföranden Christer Englund ansåg för sin del att händelsen var beklaglig, eftersom den skadade ”trovärdigheten” för svensk ishockey.[10] Det var kort sagt Tre Kronors spelstyrka och ”varumärke” som förbundsledningen först månade om. Hälsotillståndet för kvinna ifråga, och spelarnas eventuella skuld, tycks i bästa fall ha varit av sekundärt intresse för ishockeyförbundets tongivande representanter. Någon dag senare gjorde ishockeyförbundet helt om. På en presskonferens lördagen den 12 februari talade Christer Englund om att spelarna hade ”förnedrat” kvinnan och att han skämdes: ”visst är de fria i rätten, men det finns en annan sida också”. Förbundet uppgavs ha gjort en internutredning och kommit fram till beslutet att stänga av spelarna från Tre Kronor under 2005. Vidare uppmanade Christer Englund spelarna att ta ”ansvar för vad de gjort mot flickan”.[11]

Ishockeyförbundets agerande vållade starka reaktioner. I pressen talades det om att de ishockeyansvariga ”handlat förvirrat och med flathet”, liksom att förbundet först ”försökt sopa problemet under mattan”.[12] Det är mycket möjligt – och fullt förståligt – att folket i förbundsledningen drabbades av panik och rädsla när nyheten briserade. Därför handlade de kanske inte heller helt rationellt. Många har ändå haft svårt att se det senkomna fördömandet av spelarnas agerande, tillsammans med den lika plötsliga omtanken om kvinnan, som ett utslag av skenhelig opportunism; ett försök att återupprätta förtroende för sin ”produkt” genom att hänga ut spelarna och svära sig själv fria från allt ansvar under det starka mediatrycket. När någon har tagits på bar gärning med byxorna nere är det givetvis dumt att inte vidgå att kejsaren saknar kläder, särskilt om man känner att ens eget skinn står på spel. Men, fram till dess är alla fina killar ”både på och utanför banan” utåt sett oavsett vad som än händer, kan det tyckas.

En som resonerar ungefär så är elittränaren John Slettvoll. Slettvoll menar att Huselius, Liljas och Tallinders beteende är oförsvarbart, och att de måste klara av att ta ansvar för sina handlingar. Samtidigt menar han att problemet bottnar i ”den otydliga och tillåtande landslagskultur de själv [förbundsledningen, min anmärkning] skapat”. I stället för att se till sin egen skuld spelar ”ordföranden Christer Englund rollen som den oskyldige, den indignerade, den oskuldsfulle som svikits av tre spelare”. ”Förbundsledningen straffar inte landslagspelarna för deras agerande, utan för att detta agerande hamnat i offentligheten.”[13]

Jag håller med Slettvoll om att Huselius, Lilja och Tallinder är vuxna individer som bär ansvar för sina egna handlingar. Jag instämmer även i uppfattningen att man från Svenska Ishockeyförbundets sida alltför lättvindigt försöker svära sig fri från all skuld. Till skillnad från Slettvoll tror jag emellertid inte att lösningen på problematiken ligger i att förbundsledningen förser ishockeyspelarna med stramare tyglar, men mer om detta nedan. Här är det mer angeläget att klargöra varför jag anser att Svenska Ishockeyförbundet – det vill säga det styrande organet för ishockeysporten i landet – bär ett större ansvar än dess företrädare hittills velat vidgå i Huselius-Lilja-Tallinder-affären.

I min forskning har jag berört problematiken med sexuella övergrepp inom ishockeyn (”Pionjären, polar’n och poeten: maskuliniteter, nationella identiteter och kroppssyn inom kanadensisk, svensk och sovjetisk ishockey under det kalla kriget”, i Historisk Tidskrift, Nr 4, 2001). Denna forskning har jag även lagt fram för Svenska Ishockeyförbundets utvecklingsavdelning. Att de informerats om problematiken råder det alltså ingen tvekan om. Vad man gjort åt saken – om alls något – är däremot oklart. Vidare hävdar man från ishockeyförbundets sida att deras attitydprogram kring moralfrågor fungerar tillfredsställande. Idrottsvetenskapliga forskningsresultat pekar i en annan riktning. En studie gjord av Thomas Svensson och Johan Gustavsson ger vid handen att innehållet i förbundets styrdokument kring attitydfrågor tenderar att drunkna i bruset av medias ofta våldsromantiska sportjournalistik.[14] Denna undersökning harmonierar med internationella forskningsrön som visat att utbildningsinsatser kring moral och etik bland idrottsutövare inte ger någon nämnvärd attitydförändring så länge som den övergripande strukturen inom idrotten består. Dessvärre har Svenssons och Gustavssons arbete viftas bort av folk i ledande position inom Svenska Ishockeyförbundet. Här vill jag även betona att Huselius-Lilja-Tallinder-affären inte utgör den första sex- eller alkoholrelaterade skandalen inom svensk ishockey. Den svenska ishockeyhistorien är tvärtom kantad av en lång rad av alkoholrelaterade skandaler och sexuella utsvängningar.

Inför sista matchen i Prag-VM 1947 låg Tre Kronor i vinnarhålet, allt laget behövde göra för att bärga guldet var att i sista matchen besegra ”blåbärsnationen” Österrike. Detta företag misslyckades emellertid, då centraleuropéerna vann med 2-1, efter en osedvanligt blek blågul insats. Inom kort spreds ryktet att svenskarna tagit ut segern i förskott och firat alltför hårt kvällen före matchen. Elaka tungor döpte snart om ishockeylandslaget till Tre Snapsar.[15] En som vittnat om hur livat det kunnat gå till i Tre Kronor är den forne målvaktshjälten Lennart ”Klimpen” Häggroth. I sina memoarer Himmel och Helvete redogör Häggroth för sitt alkoholmissbruk och hur det grundlades inom ishockeyn. Häggroth berättar även om Tre Kronors landslagssamlingar i Prag på 1960-talet, vilka internt gick under benämningen T.S.K-läger, det vill säga ”Träna, Supa och Knulla”-läger.[16] Många minns säkert annars uppståndelsen kring målvaktstjärnan Peter Åslins festnatt under VM i München 1993, då han blev så pass full att han fick köras i rullstol, varpå han hemförlovades av den dåvarande förbundskaptenen, Curt Lundmark.[17]

Sex- och spritskandalerna inom ishockeyn är inte heller begränsade till Tre Kronor. Oräkneliga är de med mig som har ”tagit sin första fylla” i ett ishockeysammanhang. För några månader sedan skapade Växjö Lakers rubriker sedan det uppstått bråk i en krogkö när en av spelarna nekats inträde till en nattklubb på grund av att han inte hade åldern inne.[18] Många med insyn inom ishockeyn har också hört historien om hur en grupp spelare i ett lag i södra Sverige för några år sedan praktiserade gruppsex med systern till en lagkamrat. Detta läckte sedermera ut varpå en del motståndare började reta brodern under match i syfte att få honom ur balans. För att lösa situationen tvingades klubben därpå göra sig av med de inblandade spelarna.

Om ishockeyfolket vill dricka alkohol och/eller vara otrogna så är det givetvis deras val. Hyckleriet kring saken kan emellertid vara svår att ta. Många är de ishockeyföreträdare (tränare, spelare, ledare) på skilda nivåer som uttalat sig i anslutning till den aktuella affären sedan den blev känt. De flesta tar avstånd från Kristian Huselius, Andreas Liljas och Henrik Tallinders agerande, men bedyrar att det skall ses som ett enstaka felsteg, snarare än som den del av ett större mönster som det i realiteten handlar om. Flera journalister har efter Huselius-Lilja-Tallinder-affärens avslöjande tillstått att de länge känt till festandet och de sexuella utsvävningarna inom ishockeyn för att sedan rada upp historier, den ena snaskigare än den andra.  En fråga som därmed infinner sig är varför de inte sagt något tidigare. Att finna något entydigt svar på detta är givetvis svårt. I många fall handlar det säkert om ren och skär omtanke: att föra uppgifterna vidare kan innebär att skadan på sätt och vis förvärras, och att tredje part får sitta emellan. Vad som kan sticka i ögonen är däremot att en del mediarepresentanter gärna skyndar sig att peka finger när det väl står klart att Kejsaren är naken. Detta inte minst eftersom de fram till dess, genom sina allt som oftast heroiserande porträtt, i hög grad faktiskt medverkat till hans kröning.[19]

Ett annat skäl till att många journalister kanske väljer att se mellan fingrarna på våra idrottares felsteg är att de ser upp till atleterna och gärna vill stå på god fot med dem. För övrigt finns det otvivelaktigt journalister som själva deltar i eskapaderna. Så var exempelvis Tre Kronors presschef Hans Andersson Peter Åslins dryckesbroder under den blöta festnatten i München. Andersson tog sig dock upp på hotellrummet för egen maskin, men blev hemförlovad även han.[20] Det finns även historier om journalister som bjudit ishockeyspelare på sprit, och haft prostituerade gående i skytteltrafik till hotellrummet, under stora turneringar. Att ”medbrottslingar” inom journalistkåren skulle avslöja eventuella snedsteg bland spelarna är knappast att förvänta sig. Snarare torde de ha intresse av att lägga locket på.

Detta sagt måste det understrykas med dubbla streck att det är långt ifrån alla inom ishockeyn som ”knullar runt” och/eller missbrukar alkohol. Alla som har insyn i ishockeyn vet dock att det är allt annat än sällsynt.

 

Män, fittor, lycksökerskor och hockeyhoror

Vad kan då sägas om ishockeyfolkets kvinnliga sexualpartners? Klart är att många kvinnor flockas kring ishockeyspelarna. Ishockeyspelarna är ofta mycket populära, och kallas stundom för ”kungar”, ja till och med ”gudar”. Bland alla de som ser upp till dem och/eller vill sola sig i deras glans finns det givetvis även många kvinnor. Vissa av dem hoppas säkert på giftermål, andra har kanske bara rent sexuella intressen. Det finns uppgifter om NHL-spelare som har adresskalendrar fulltecknade med namn på kvinnor de kan ringa när som helst på dygnet i så gott som alla de städer de kommer till för att spela ishockey. Andra berättelser handlar om NHL-spelare som inte kunnat sova på nätterna för att det överösts av telefonsamtal från kvinnor som vill komma och sova över hos dem. En del kvinnor är med flera olika spelare inom samma lag. I och med att lagkamraterna ”passar” kvinnorna mellan sig kallas de då ofta för ”puck bunnies”.[21]

Kvinnor som springer efter ishockeyspelare är heller inget okänt fenomen i Sverige. Situationen i många av landets ishockeynästen påminner i stort sett om den nordamerikanska som just skisserats. Den kanske vanligaste svenska benämningen på kvinnorna ifråga är ”hockeyhoror”.[22] Att fenomenet ofta röner stor uppmärksamhet i det lokala sammanhanget kan illustreras av att Ljungbybandet Cat Rapes Dog besjunger det i låten ”Trojan Whores”.

Flera av de uttalanden som gjorts till Huselius, Liljas och Tallinders försvar refererar till fenomenet att det finns tjejer som gör nästan vad som helst för att lägra en ishockeyspelare. Henrik Tallinders far har sagt att kvinnan ifråga ”måste vara nåt slags lycksökerska”.[24] Detta medan Ingvar Malm, kanslichef på Sörmlands Ishockeyförbund, i P1 Morgon påstod att: ”Det finns en groupiementalitet bland […] tjejerna”, och att kvinnan i Huselius-Lilja-Tallinder-affären har ”satt killarna i en fruktansvärd situation”, ”går man ut en kväll så måste man väl ändå tänka sig för vad man gör.”[25]

Här skall erinras om att när detta skrivs är det alltjämt oklart vad som verkligen hände. Av det som är känt går det inte att utesluta att det rör om en ”lycksökerska”. Detta hindrar dock inte att det synsätt som Malm och Tallinder den äldre ger uttryck för kan betecknas som sexistiskt och kvinnofientligt. Att det finns ”lycksökerskor” i svansen efter ishockeyspelarna innebär inte att det är moraliskt oantastligt för de senare att ge sig hän och exploatera detta. Här skall också poängteras att misstänkliggörandet av den kvinnliga sexualiteten är en ”klassisk” patriarkal härskarteknik, följande den förhärskande genusnormaliteten med en ”aktiv” man, och en ”passiv” kvinna.[26] Det är denna fyrkantiga tankekonstruktion som Malm utgår ifrån. Grundbulten i Malms resonemang är att killar är slavar under sin egen sexualitet, om tjejer går ut på kvällarna är det på sätt vis deras eget fel om en man hoppar på henne, tycks Malm resonera.

En djupare förståelse av fenomenet med tjejer i ishockeyns svans kräver att den grundläggande genusstrukturen inom sporten, liksom samhället i stort, uppmärksammas. Ishockeysporten har en ovedersägligt manlig genuskodning – den överlägsna majoriteten av alla spelare är av hankön, och det är strängt taget bara män som innehar ledande positioner. I denna homosociala miljö är allt ”kvinnligt” av mindre värde än allt ”manligt”.[27] Detta framgår med all tydlighet av Malms resonemang; det är männen han vill skydda från den ensamma unga kvinnan, inte tvärtom. Här bör även skjutas in att det finns röster som har gjort gällande att Huselius, Lilja och Tallinder på ”narcissistisk” manér hängt upp sig på sin egen sorg, men knappt visat någon empati för den unga kvinnan.[28]

I spåren efter Huselius-Lilja-Tallinder-affären har flera ishockeyföreträdare hävdat att det absolut inte finns någon machokultur eller kvinnofientlig hållning inom ishockeyn i stort. De inom ishockeyn gängse invektiven ”fitta”, ”kärring” och ”fikus”, samt det faktum att man som spelare och ledare kan vinna prestige för att man är ”hänsynslös”, ”kryper under skinnet på motståndarna” och ser det som självklart att ställa upp till spel fast man är skadad, pekar i motsatt riktning. En förklaring till denna skevhet kan säkert vara att människor som socialiserats in i en viss kultur har svårt att se den för vad den är. Minst lika viktigt att ta fasta på är emellertid att de som uttalat sig i saken frågan inte kanske vågar – eller vill – säga sanningen eftersom den kanske riskera att skada dem själva, och att ”skada ishockeyn”.

Till sist vill jag flika in en sak apropå att det att det kanske finns de som förfäras över ”hockeyhoror” som väljer att gå sängvägen för att komma ishockeystjärnorna riktigt nära in på livet. Innan någon skambelägger dessa kvinnor bör han/hon betänka att så länge som den rådande genusstrukturen består inom ishockeyn är det lättare för en ung kvinna att bli en ”hockeyhora”, eller en ”lycksökerska”, än en framgångsrik ishockeyspelare. I en mer jämställd och rättvis värld skulle det kanske inte behöva finnas så många ”lycksökerskor”, eftersom kvinnorna ifråga skulle ha helt andra möjligheter att ”finna lyckan” än som nu är fallet.

 

Handslag eller judaskyss…

I och med att Kristian Huselius, Andreas Lilja och Henrik Tallinder har meriter från spel i NHL har tanken väckts att deras agerande den aktuella natten kan vara något som de lärt sig under sin tid inom den nordamerikanska proffscirkusen. Antalet sex- och drogrelaterade skandaler har varit mångdubbelt fler inom den nordamerikanska proffsidrotten än i den svenska idrottsrörelsen. Den förre världsmästaren i tungviktsboxning Mike Tyson har exempelvis avtjänat ett längre fängelsestraff för våldtäkt. Det finns vidare uppgifter om att den amerikanska fotbollsligan NFL har ett antal advokater anställda som bara arbetar med olika faderskapsmål som deras spelare och ledare dras in i. Här kan även nämnas att ishockeyspelaren Theo Fluery bara är en i raden av stora nordamerikanska idrottsstjärnor som har skapat rubriker för sina drogproblem. Att förklara Huselius, Liljas och Tallinders agerande som en följd av nordamerikanska ovanor är ändå otillfredsställande. Det torde stå klart av ovansagda. Här skall i stället poängteras att excesser i sex och alkohol, samt missbruk, otrohet och sexuella övergrepp förekommer i alla samhällen och sociala sammanhang – svensk ishockey är dessvärre inget undantag.[29] Det finns dock omständigheter som gör att ishockeyn – liksom idrotten i stort – nog behöver genomlysas lite extra.

Statistik från Nordamerika visar att det proportionellt sett är mycket fler manliga idrottsmänniskor som anklagas för sexuella övergrepp än män från den övriga befolkningen, men det är procentuellt sett långt färre som fälls juridiskt.[30] Detta kan beror på att det finns de som försöker pressa pengar av idrottsstjärnor genom att beskylla dem för illgärningar. Men, det kan också ha att göra med att det är svårare att ”komma åt” idrottsidoler rättsligt tack vare deras uppburna sociala och ekonomiska ställning. I vilket fall är det av stort allmänintresse att saken utreds ordentligt.

I Nordamerika har faktiskt alltfler forskare utifrån statistik av ovan angivet slag, jämte den misogyni och homofobi som grasserar inom idrottsvärlden, börjat att tala om idrotten i termer av ”rape culture”, det vill säga som en våldtäktskultur. Det gäller även ishockeyn. Journalisten Laura Robinson visar i sin tänkvärda bok, Crossing the Line: Violence and Sexual Assault in Canada’s National Sport, att den nordamerikanska ishockeykulturen uppvisar alarmerande likheter med den miljö som många sexbrottslingar vuxit upp i, såsom en påtaglig närvaro av våld, en exponering för pornografi, samt en rigid syn på förhållandet mellan könen. Detta är en oroväckande slutsats som fordrar påsyn.[31]

Förekomsten av sexualiserat våld inom ishockeyn är under alla förhållanden oomtvistlig. I Nordamerika finns det otaliga vittnesmål om förnedrande initieringsritualer, som till exempel att de äldre och mer rutinerade spelarna medelst tvång rakar nya lagkamraters könshår, samt att nykomlingarna nödgas genomföra den beryktade ”elefantgången”, det vill säga att gå på led hållandes i varandras penis. Syftet med dessa initieringsriter är stärka sammanhållningen i laget, och de utförs inte sällan med ledarnas goda minne, om de nu inte rent av deltar i aktiviteterna. I Nordamerika finns det också flera fall av pedofili och gruppvåldtäkter där ishockeyfolk varit inblandade. En av de mer omtalade sexskandalerna i Nordamerikansk ishockey var när den framgångsrike juniorlagstränaren Graham James för några års sedan dömdes till fängelse för sexövergrepp, efter att NHL-spelaren Sheldon Kennedy trätt fram och vittnat om hur James förgripit sig på honom under sin juniortid. Trots starka bevis mot James valde många inom nordamerikansk ishockey att misstro Kennedy och i stället ställa sig på James’ sida. Det sistnämnda ger en fingervisning om hur svårt det faktiskt är att komma åt problemet. I många fall vill man inte tro på uppgifterna om sexuella oegentligheter, i otaliga andra försöker kanske folk i ledande position att tysta ned det på ungefär liknande sätt som Svenska Ishockeyförbundets ledning först verkar ha försökt mörka Kristian Huselius, Andreas Liljas och Henrik Tallinders agerande.

På sätt och vis ter sig just idrottsrörelsen faktiskt som idealisk miljö för en sexförbrytare att verka i. Inom idrotten är det den välformade, atletiska kroppen som står i fokus, och kroppslig beröring är emellanåt omöjlig att undvika. Ofta kommer tränare och adepter också varandra så nära in på livet att ett djupt beroendeförhållande uppstår, vilket givetvis kan utnyttjas för alla tänkbara syften, inte minst sexuella. Därtill kommer, som redan tangerats, det faktum att många idrottspersonligheter är så pass uppburna att de i det närmaste står över alla misstankar. Det finns dessutom goda skäl att betänka den kommodifieringsprocess som präglar ishockeyn idag, samt de konsekvenser den kan få för de aktiva och deras kroppsföreställning. Laura Robinson påpekar att dagens ishockey präglas av:

The modern know-how of marketing experts, who reduce young men to commodities that are bought and sold on the whim of older men who stand to make money by signing or trading the right player.[32]

Ingen vet om det marknadstänkande som numera genomsyrar ishockeyn, där det blir allt vanligare att tala om ”produkter” och ”paketering” när man refererar till människor av kött och blod, är det bästa sättet att fostra atleter och människor på, fastslår Robinson.[33] Vad vi kan utgå ifrån är däremot att många stjärnor, som är invanda med att folk omkring dem berättar hur pass ”bra” och ”framgångsrika” de är, säkert kan utveckla ett narcissistiskt drag, om de nu inte redan hade det. Detta i kombination med att ishockeyn utgör en extremt manligt kodad och könssegregerad miljö, där dominans av andra inte bara tolereras, utan till och med lovprisas, och deras personliga värde är intimt sammanbundet med spelarens kroppsliga status, utgör en grogrund för sexism och sexuellt våld. Eller för att uttrycka saken annorlunda: för manliga ishockeyspelare som är vana vid att objektifieras, och prisas för sin förmåga att agera med fysisk aggressivitet, samt vistas mycket i en miljö där det ofta talas nedlåtande om ”kvinnliga egenskaper”, är steget till att börjar betrakta kvinnor som objekt för sin egen tillfredsställelse kanske inte så långt som man önskar.[34]

Därför är jag rädd att Settvolls tanke om belägga ishockeyspelare med hårdare tyglar kan förvärra saken om den implementeras fullt ut. I likhet med Laura Robinson menar jag att lösningen på problemet snarare står att finna i en mindre ljusskygg och mer demokratisk organisatorisk uppbyggnad, innebärande ett nedbrytande av den inom ishockeyn förhärskande patriarkala och hierarkiska strukturen, samt en ökad öppenhet för människor från alla möjliga bakgrunder.[35] Detta förslag ligger för övrigt i linje med det politiskt understödda arbete på att öka jämställdheten och integrationen inom svensk idrott som just nu pågår under namnet Handslaget.[36] Denna satsning är en bra början. Låt oss bara hoppas att det får ett rejält genomslag och inte bara blir en läpparnas bekännelse!

Noter

[1] Tack till Dino Viscovi för att ha givit uppslag till artikelrubriken. Stort tack även till Gunlög Fur för att ha hjälpt mig utveckla mina tankegångar.

[2] Mats Wennerholm, ”Chocken direkt i tv”, Sportbladet 11/2-2005.

[3] Mats Olsson, ”Några borde stoppat dem”, Expressen, Sport, 11/2 2005.

[4] Hans Jansson, Malin Fransson och Michael Winiarski, ”Tre Kronor-stjärnor i polisförhör om våldtäkt”, DN 11/2-2005; Mats Wennerholm, ”Chocken direkt i tv”, Sportbladet, 11/2-2005.

[5] ”Vi har inte gjort fel”, Sportbladet, 14/2-2005

[6] Daniel Berglund & Ida Thunberg, ”Skandalnatten granskas igen”, Expressen, 17/2-2005. Ungefär samtidigt som det offentliggjordes att Thunved skulle återuppta fallet publicerade Aftonbladet en anonym intervju med en kvinna i 28-årsålden som uppgav sig ha blivit våldtagen av en annan Tre Kronor-spelare under liknande omständigheter för några år sedan; Petra Thorén, ”’Jag blev också sexutnyttjad’”, Sportbladet, 16/2-2005.

[7] Se t ex Malin Fransson, ”Enkät: Tycker du att Lilja, Huselius och Tallinder ska få spela i Tre Kronor i framtiden?”, DN, 1272-2005; Mats Olsson, ”Män med gang-bang om hobby”, Expressen, 12/2-2005; ”Som förebilder har ni totalkraschat!”, Aftonbladet, 15/2-2005.

[8] Mattias Larsson, ”Sponsorerna hotade att hoppa av”, Sportbladet, 15/2-2005; Lasse Anrell, ”Det enda vettiga beslut som tagits i skandalsåpan”, Sportbladet, 15/2-2005.

[9] Burre Behdjou, ”Skandalen: Spelarna lämnar Tre Kronor”, Expressen, 11/2-2005.

[10] Hans Jansson, Malin Fransson och Mikael Winiarski, ”Tre Kronor-stjärnor i polisförhör om våldtäkt”, DN 11/2-2005.

[11] Mathias Lühr, ”Nu sågar ledningen spelarna”, Expressen, 13/2-2005.

[12] Mathias Lühr, ”Nu sågar ledningen spelarna”, Expressen, 13/2-2005.

[13] John Slettvoll, ”’Hycklande hockeyledning ger efter för mediedrevet’”.

[15] Se Tore Nilsson, ”Landslaget Tre Snapsar”, Ishockeyboken 1947-48, s 74-77.

[16] Lennart ”Klimpen” Häggroth i samarbete med Bengt-Åke Cras, Himmel och Helvete: Min väg till framgång och kampen mot spriten, Sportförlaget 1994, särskilt s 94.

[17] Mats Wennerholm, ”Chocken direkt i TV”, Aftonbladet, 11/2-2005.

[18] Johan Rikner, ”Hockeystjärna i vilt slagsmål”, Sportbladet, 22/12-2004.

[19] För en diskussion av hur media bidrar till konstruktionen av idrottshjältar; se Garry Whannel, Media Sport Stars: Masculinities and Moralities, London 2002.

[20] Mats Wennerholm, ”Chocken direkt i tv”, Sportbladet 11/2-2005.

[21] Se t ex Laura Robinson, Crossing the Line: Violence and Sexual Assault in Canada’s Naional Sport, Toronto 1998, s 141.

[22] Benämningen ”hockeyhora” används även ibland för spelare som byter lag ofta.

[24] Daniel Berglund, ”Spelarna: Det här är helt sjukt”, Expressen, 11/2-2005. Kvinnan själv har uppgivit att hon inte visste vilka männen var;  Malin Nord, ”- Jag vaknar upp på rygg”, Sportbladet, 15/2-2005.

[25] ÅP, ”Ett mansuppror på väg inom sporten?”, Expressen, 16/2-2005.

[26] Se Laura Robinson, Crossing the Line: Violence and Sexual Assault in Canada’s Naional Sport, Toronto 1998, s 59.

[27] Se Steven M. Ortiz, “Travelling with the Ball Club: A Code of Conduct for Wives Only”, Symbolic Interaction, Vol 20, No 3, 1997.

[28] Stefan Persson, ”Lilja mår dåligt – måste söka psykologhjälp”, Sportbladet, 15/2-2005.

[29] Det skall dock påpekas att oegentligheter inom och kring idrotten när de väl blivit offentlig uppmärksammas och omskrivs mycket mer än till exempel sådant som mäns våld mot kvinnor i ”vanliga” familjer; se t ex Sara Damber, ”När blev medierna moralens väcktare?”, Aftonbladet, 18/2-2005.

[30] Jeffrey R. Benedict & Alan Klein, “Arrest and Conviction Rates for Athletes Accused of Sexual Assault”, Sociology of Sport Journal, Vol. 14, No. 1 1997.

[31] Se t ex Michael A. Messner & Donald F. Sabo, Sex, Violence and Power in Sports. Rethinking Masculinity, Freedom, Calif. 1994; Mariah Burton Nelson, The Stronger Women Get, the More Men Love Football. Sexism and the American Culture of Sports, New York 1994; Laura Robinson, Crossing the Line. Violence and Sexual Assault in Canada’s National Sport, Toronto 1998, s 47-48.

[32] Robinson, s 2.

[33] Robinson, s 2-3.

[34] Se t ex Michael A. Messner & Donald F. Sabo, Sex, Violence and Power in Sports. Rethinking Masculinity, Freedom, Calif. 1994; Mariah Burton Nelson, The Stronger Women Get, the More Men Love Football. Sexism and the American Culture of Sports, New York 1994; Robinson, passim.

[35] Robinson, s 218-219.

[36] Om Handslaget; se http://www.rf.se/t3.asp?p=77127

 

ANMÄRKNING: Artikeln publicerades första gången på Idrottsforum.org, 2005-02-22. Ursprungsversionen av texten finns här.

 

0Shares

Kommentera