Idag för 51 år sedan: Tre Kronors forwards sätts i skytteskola

DN, Sport, 1967.03.06, sida 25.

Svensk VM-oro, våren 1967

Inför ishockey-VM i Wien, den 19-29 mars, 1967 oroade sig Ishockeysverige för Tre Kronors slagkraft. VM i Ljubljana, året dessförinnan, hade blivit en stor missräkning för Sverige, då landslagstruppen härjats svårt av sjukdomar, och laget till och med förlorat med hela 4-1 mot ett kraftigt nederlagstippat Östtyskland! Följden blev att självförtroendet började svikta bland landets ishockeyföreträdare.

Situationen förbättrades inte heller av att Tre Kronor fick storstryk av Tjeckoslovakien i två träningslandskamper (2-8 och 1-7), i Prag 4-5 februari 1967, eller att svenskarna sedan följde upp dessa nesliga fadäser med ett ännu större debacle, när de bara fick 3-3 mot ”lillebror” Norge i en bortalandskamp, kort därpå. Långa perioder hade svenskarna inte ens fått röra pucken, varför deras effektivitet när de väl fick chansen framför motståndarmålet sålunda uppfattades som rejält styrkebesked!

Samma kväll ställdes Tre Kronor mot Sovjet i en träningslandskamp i Leksand. Än en gång fick svenskarna se sig slagna med rena utklassningssiffror (2-8). Dagen efter visste landets tidningar att berätta att de 7 227 betalande åskådarna hade fått gå hem mycket besvikna efter ännu en svag svenska insats. Presskåren ojade sig särskilt över att backgiganten Roland ”Rolle Stolta” hade gjort en synnerligen blek insats, medan Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson målades ut som ett av få blågula glädjeämne.

Bland de inhemska experterna började man därvidlag tala om att det vid denna tidpunkt nya greppet att spela med tre backpar i stället för två ställde till det för Tre Kronor. Dels fanns det inte tillräckligt många bra inhemska backar för att det skulle räcka till tre högklassiga backpar, dels innebar det att de riktiga backessen – såsom Rolle Stolta – fick för lite istid för att de skulle komma till sin fulla rätt, verkar man ha resonerat. Som saker och ting utvecklat sig var nog en ”hedrande” femteplats det bästa Tre Kronor kunde hoppas på i Wien, menade också en del röststarka kritiker.

Rikstränare – ja, det hetta så på den tiden – Arne Strömberg och hans hjälpreda, Pelle Bergström, var dock av en annan åsikt. Till skillnad från alla olyckskorpar såg de flera saker att glädja sig över. Två av anfallen gick ju riktigt bra”, konstaterade exempelvis Bergström efter matchen. Långa perioder hade svenskarna inte ens fått röra pucken, varför deras effektivitet när de väl fick chansen framför motståndarmålet sålunda uppfattades som rejält styrkebesked!

”Två av anfallen gick ju riktigt bra”, konstaterade exempelvis Bergström efter matchen.

Dessutom gladde sig Strömberg och Bergström sig åt att Ulf Sterner verkade ha återhämtat sig mycket snabbare än befarat efter den knäskada han nyligen drabbats av. Redan i returmötet på Johanneshov, påföljande söndag, kommer vi att få  se ett mycket vassare Tre Kronor, underströk landslagsledningen efter matchen. Så blev också fallet!

När slutsignalen ljöd i Stockholm, två dagar senare, hade Tre Kronor visserligen inkasserat ytterligare en förlust, men de jämna siffrorna på tavlan (1-2) vittnade om att svenskarna hade gjort en rejäl uppryckning. Över en natt talades det så plötsligt om att ”Colorado-andan” var tillbaka i Tre Kronor igen, det vill säga den vinnande lagmoral som blommat upp under VM i Colorado Springs 1962.

Däremot var det svenska målskyttet fortfarande alltför bristfälligt, erkände landslagsledningen öppet, vilket fick Strömberg att sjösätta en skytteskola för Tre Kronors forwards inför VM. Denna träning verkar också ha burit frukt!

Sluttabell, VM i Wien, 1977.

När VM väl kom gång visa sig svenskarna vara det näst mest målglada laget av alla, slagen endast de omöjliga guldmedaljörerna från Sovjet. Hela turneringen slutade också i dur för svenskarna, sedan Tre Kronor bland annat slagit bronsmedaljörerna från Kanada med 6-0, vilket vid tidpunkten var den största svenska segern någonsin mot ett kanadensiskt landslag!

När förbundsbasen Helge Berglund summerade intrycken av Tre Kronors VM-äventyr 1967, i Svenska Ishockeyförbundets verksamhetsberättelse senare samma år, var han också snabb med att framhålla Strömbergs arbete med att utveckla det svenska spelarna, genom sådant som den nämnda skytteskolan:

jag [vill] ännu en gång hävda att Sveriges andraplats i Wien inte berodde på tursamma omständigheter utan i stället var alldeles välförtjänt. Framgången var i själva verket frukten av ett målmedvetet arbete och en föredömlig sammanhållning inom laget. Vår rikstränare Arne Strömberg är värd en ärlig honnör för sin prestation att av detta något ojämna och delvis ganska orutinerade spelarmaterial få fram ett manskap som löste sin uppgift på ett så tillfredsställande sätt. Spelarna själva måste naturligtvis också saluteras för god lagmoral och härlig kämpaanda, som stod över det vanliga, och slutligen skall lagledningen här få sin beskärda och uppriktigt menade del av berömmet (Svenska Svenska Ishockeyförbundets verksamhetsberättelse 1966-1967, Stockholm, s. 5).

 

Träning ger färdighet, heter det.

Källor i urval: Svenska Dagbladet, Dagens NyheterSvenska Ishockeyförbundets verksamhetsberättelse 1966-1967, Stockholm 1967.

6Shares