Ishockey i svensk radio och TV 1945-1972

När man diskuterar ishockeyns nationella genomslag i Sverige efter 1945 är det omöjligt att förbise radions och televisionens stora betydelse. Som redan berörts här på Hockeyisten var  Radiotjänst med om att bana väg för efterkrigstidens stora inhemska ishockeyhausse genom radieringen av ishockeykursen Med klubba och puck vintern 1945/1946. Serien, med Sven Jerring bakom mikrofonen, inleddes med en allmän introduktion om sporten varpå nya kursmoment sändes varannan vecka, där kåserier och reportage varvades med regelrätta instruktionspunkter. Genom detta initiativ ville Radiotjänst – och samarbetspartnern Svenska ishockeyförbundet – verka för spelets ”ytterligare popularisering” i landet, under det att kursen skulle ”gagna både elitmän och nybörjare och dessutom bli rolig[t] att följa för hela den idrottsintresserade allmänheten”.[i] Att man lyckades med föresatsen är klart. Redan samma säsong kunde man nämligen märka att serien lett till ”enastående framsteg och landvinningar” för sporten.[ii] Ishockeyförbundet överöstes faktiskt dagligen av ”hundratals förfrågningar [om spelet] från olika håll i landet, varför styrelsen gick i författning om utgivande av en särskild propagandaskrift i massupplaga” i form av en nyedition av Ishockey: Handbok om ishockeyspelet.[iii]

Annars var det, som Peter Dahlén påpekat, med Stockholms-VM 1949 ”som svensk radio på allvar började bevaka de stora ishockeyevenemangen och därigenom” bidrog till att lägga grunden till ”det nationella intresset för och uppslutningen kring vad som brukar kallas vårt folkkäraste landslag, Tre Kronor”.[iv] Under VM-veckan gjorde bland annat Tre Kronor ett bejublat inhopp i det populära underhållningsprogrammet Frukostklubben, varunder spelarna bjöd lyssnarna på en för turneringen specialkomponerad kampsång. I övrigt sände Radiotjänst från turneringen två gånger per dag (en tio- eller femtonminuterssändning vid 18.30-tiden, följt av en ny programpunkt efter klockan 21.00). Bland kommentatorerna märks en av landets dittills främsta ishockeyspelare, Gustav ”Lulle” Johansson, och hans son, Gösta ”Lill-Lulle” Johansson, som för övrigt fanns med i den svenska VM-truppen. Störst succé gjorde ändå den unge hallåmannen Lennart Hyland, som under VM-veckan fick sitt nationella genombrott som snabbpratande radioman och folklig nöjesprofil. En studie av hans matchkommentarer visade att han talade i genomsnitt 312 ord per minut, det vill säga 5,2 ord i sekunden.[v]Svenska Dagbladets redaktion var man så pass imponerad av Hyland och hans insats att man ägnade honom en egen artikel, och det på förstasidan:

Den svenska radiopubliken har fått en ny favorit vid sidan av ’Farbror Sven’. Redaktören Lennart Hyland har under den snart tilländalupna VM-veckan i ishockey hunnit göra sig ett namn som en snabbtalare av sällan upplevt slag och hans referat av det ilsnabba skeendet på Stadions isbana är desto märkligare som redaktör Hyland gjort dem, pressad av en besvärande halssjukdom…[vi]

Peter Dahlén har gjort en viktig iakttagelse i och med att han noterat att Hylands snabbpratade kommentatorsstil låg helt i linje med ”[t]idsandan, präglad av en allt hastigare samhällsomvandling byggd på tilltro till teknik och ett stigande materiellt välstånd för det stora folkflertalet”. Samma sak bör för övrigt ha gällt den ”rafflande ishockeysporten”, varför både Hylands VM-referat och ishockeyn som sådan kan ha framstått som kongeniala uttryck för moderniteten. Klart är i varje fall att sändningarna slog an en sträng i det svenska folkdjupet och bidrog till uppkomsten av en aldrig tidigare skådad ishockeyhausse. Då skall man också hålla i minnet att det vid tidpunkten endast fanns en radiokanal, varför inte ishockeysändningarna heller riskerade att drunkna i mediabruset.[vii]

Under vinter-OS i Oslo 1952 sände Radiotjänst från Tre Kronors samtliga åtta matcher. Sändningarna i sig sträckte sig från 10 minuter (21.50–22.00) som vid Sverige–Finland, till 40 minuter (22.30–23.10) som under Tre Kronors möte med Kanada. Även om sändningstiderna inte var de bästa följdes inslagen av en stor allmänhet. Enligt en gallupundersökning skall faktiskt två tredjedelar av Sveriges befolkning ha lyssnat till radioreferaten från Oslo. När säsongen var slut kunde förbundsledningen också konstatera att sporten vunnit ytterligare terräng tack vare OS-sändningarna.[viii]

Med den växande populariteten i ryggen kom ishockeyförbundet – där man först var tacksam för att sporten över huvud taget fick plats i etern – snart att börja yrka på ersättning för radions ishockeysändningar. Inför hemma-VM 1954 ledde dessa äskanden till öppen konflikt mellan Radiotjänst och ishockeyförbundet. Från ishockeyförbundets sida krävde man då, som Peter Dahlén har visat, att Radiotjänst skulle betala för rätten till direktsändningar från turneringen. Det skäl som angavs var att publiken vid händelse av dålig väderlek kunde tänkas stanna hemma och lyssna på radions utsändningar, varvid förbundet skulle förlora entrépengar. Som ”plåster på såren” begärde man därför ett vederlag på 10 000 kronor. När ersättningskravet diskuterades av Radiotjänsts direktion fastslogs den ”’principiella’” hållningen att någon utbetalning inte skulle ske. Tidigare hade visserligen fotbollförbundet och friidrottsförbundet fått igenom liknande krav, men vid denna tid började alltfler aktörer begära ekonomisk kompensation för Radiotjänsts idrottssändningar, varför man där verkar ha velat sätta ned foten.[ix]

Från ishockeyförbundets sida höll man emellertid styvt på sin sak. Dahlén skriver:

För ishockeyförbundet var VM-tävlingarna en mycket allvarlig sak, underströk Berglund. Förbundets fasta kostnader, oberoende av åskådarinkomster, rörde sig om en halv miljon kronor. Förbundet tog en betydande risk om man tillät direktutsändning i radio, ’ty det råder ingen tvekan om att detta påverkar åskådarsiffrorna, särskilt om vi får dåligt väder’. Det betydde också lägre åskådarsiffror för andra ishockeymatcher runt om i landet. Just därför ville Ishockeyförbundet ha en ’rimlig ersättning’ av Radiotjänst på samma sätt som Radiotjänst betalade fotbollen och den ’allmänna idrotten’. Berglund tyckte också att Radiotjänst tog en betydande risk genom att inte betala. Med endast efterhandsreferat fick radiofolket räkna med ett missnöje från sina lyssnare, ’som de inte kommer att kunna vältra över på ishockeyförbundet – alla idrottsintresserade förstår våra synpunkter’.[x]

Som synes sökte förbundsledningen pressa Radiotjänst genom att rida på det folkliga intresse som radion varit med om att bygga upp. Radiotjänst föll dock inte till föga. Det första avtalet om ersättning för radioutsändningar mellan Radiotjänst och ishockeyförbundet lät i stället vänta på sig till säsongen därpå (1954/1955), då ett gage på 2 000 kronor förhandlades fram för två landskamper mot Sovjet. Påföljande år gav ishockeyförbundet Radiotjänst rätten till radio- och TV-utsändningar av säsongens verksamhet mot en summa av 12 000 kronor, medan däremot hela VM 1959 sändes utan någon särskild avgift.[xi] Därefter sköt emellertid prislappen i höjden.

Inför verksamhetsåret 1961/1962 betalade Sverige Radio (Radiotjänsts nya namn från och med 1957) 160 000 kronor för rättigheterna att jämte en del mindre inslag direktsända sex landskamper i radio (60 000 kronor) och två landskamper i TV (100 000 kronor). För säsongen 1969/1970 betalade sedan Sveriges Radio närmare en kvarts miljon kronor för rätten att sända Tre Kronors viktigaste matcher samt den kommentatorsservice som Sportextra erbjöd lyssnarna i form av matchrapporter från Allsvenskans (dåvarande högsta serien) slutspel. Peter Dahléns bedömning är att det vid det här laget sågs som ”självklart att radion, till skillnad från televisionen med dess begränsningar, skulle sända så många matcher som möjligt” under ishockey-VM.[xii]

När började då TV-utsändningarna av ishockeymatcher i Sverige? De reguljära svenska TV-sändningarna startade den 15 september 1956. Då hade emellertid en viss provverksamhet varit igång sedan hösten 1954. Bo Reimer har noterat att ishockeyn var den första enskilda idrottsgren som visades i det nya etermediet. Premiären gick av stapeln söndagen den 21 november 1954 i form av en utsändning av finalen i Stockholms-DM mellan Djurgårdens IF och Matteuspojkarna. Även om endast en bråkdel av befolkningen kunde följa TV-sändningen fick tilldragelsen stor uppmärksamhet. Dagen efter publicerade exempelvis Expressen en TV-ruta med matchen infälld på tidningens förstasida under rubriken ”Urpremiären för idrotten blev TV-succes [sic!]”, medan två av sportsektionens sidor ägnades åt sändningen, där man bland annat konstaterade att detta var ”början på en ny epok”. Reportern Sten ”Lången” Ohlsson lovsjöng sändningen, trots att ymnigt snöfall gjort bilden otydlig och att kommentatorn Sten Ahlner suttit tyst långa stunder. Även TV-chefen Henrik Dyfverman var mäkta belåten med sändningen, vilken han betecknade som en av de bästa som genomförts. Alla var dock inte lika entusiastiska. I sin TV-krönika kom Dagens Nyheters Ruter Tweed (Jan Olof Olsson) att ägna stort utrymme åt att se fram mot andra sändningar, och då inte minst andra idrotter, eftersom han tyckte att ishockeyn kanske inte riktigt passade för TV-rutan.[xiii]

Den andra TV-utsändningen gällde matchen Tre Kronor–Nottingham Panthers i Ahearne Cup på Stockholms Stadion kort därefter (5 december). Denna sändning fick ett än bättre mottagande. Dagen efter skrev signaturen Atta Boy i Dagens Nyheter:

Man hyste farhågor för att två timmars dunkande på pucken skulle bli för mycket av det goda, men dels formade sig matchen till idealisk underhållning från TV-synpunkt med många mål och ideliga engelska upphämtningar av den svenska ledningen, dels gjorde de tre kameramännen ifrån sig så perfekt att knappast en fas av den växlande och spännande kampen gick förlorad.[xiv]

I Aftonbladet talades det om att TV-sändningen drog ”’oerhörda åskådarmassor till skyltfönstren hos de olika radiohandlarna ute på staden. Vid varje butik hängde människorna som druvklasar och kunde följa matchen i detalj’”. Även från ishockeyförbundets sida menade man att försöket slog väl ut.[xv]

När de reguljära TV-sändningarna väl kom igång ökade idrottsutbudet. Ishockeyn fortsatte att få stort utrymme. Enligt Reimers uppskattning sändes minst 50 timmar idrott under det första verksamhetsåret (1956/1957), varav mest utrymme ägnades åt fotboll och ishockey, även om grenarna på intet sätt dominerade i TV-tablåerna. Säsongen 1957/1958 infördes för första gången fasta programpunkter för sport. Första veckan i mars 1958 sändes exempelvis Sportextra varje kväll med tillhörande eftersändning från ishockey-VM i Oslo. Under VM i Prag året därpå förmedlade Sveriges Radio sedan för första gången kontinuerligt TV-bilder från ett ishockey-VM, varvid Reimer menar att ”grunden var lagd till ett av de mest älskade svenska TV-sportevenemangen”. Inalles kunde de svenska tittarna då se nio direktsända VM-matcher, varav fyra med Tre Kronor på isen.[xvi]

Det tog annars tid innan TV:s VM-sändningar byggdes ut. Under VM i Colorado Springs 1962 var visserligen ”svenska folket ovanligt morgonpiggt under turneringen, då Lennart Hyland vid 4-tiden på morgnarna startade sina reportage”, men då var det radioutsändningar det gällde.[xvii] Hylands klassiska utrop ”Den gliiider in i mååål!!” under Tre Kronors segermatch mot Kanada i turneringen härrör alltså inte från någon TV-sändning, utan är taget ur ett radioreferat som sedermera fogats ihop med rörliga bilder. Även om ishockey-VM i Stockholm året därpå, enligt Svenska Dagbladets årsbok, kom att bli vinterns ”allt överskuggande evenemang”, som tilldrog sig ett intresse i ”press, radio och TV, som man bara […] några år [tidigare] icke [kunnat] drömma om”, var det bara tre matcher som sändes direkt i TV.[xviii] Inför VM i Wien 1967 var utsändningarna hotade i sin helhet, då TV-chefen Nils Erik Bæhrendtz ville förbjuda dem om inte arrangörerna gick med på att avlägsna den anslagna sargreklamen. Detta skapade dock, vad Ulf Jansson betecknat som, ”’tidernas folkstorm’”, under det att Klagomuren i Radio- och TV-huset överöstes med krav på frågans lösning och saken faktiskt togs upp i riksdagen. Allt löste sig till sist efter att det visat sig att ingen reklam verkade vara särskilt inriktad på Sverige.[xix]

Det var emellertid inte bara seniorishockey på elitnivå som visades i TV, utan även pojkishockey fick plats i rutan. Distriktsungdomsturneringen TV-pucken blev, som påpekats, snabbt en ”’jättepopulär’” institution inom svensk ishockey, med tittarsiffror på omkring 3 miljoner.[xx] Även pojklandskamper sändes emellanåt i TV och lockade då tämligen stora folkmassor. OS-året 1960 gjordes även försök att köpa loss TV-rättigheter för NHL-ishockey, men projektet föll på alltför dryga kostnader. I övrigt producerades dokumentärer med mer politiska och samhälleliga perspektiv, såsom Brynäs IF (1971).[xxi]

Det var dock Tre Kronors framfart som rönte störst uppmärksamhet. Det gäller särskilt under VM i Stockholm 1970. Svensk TV sände då åtta VM-matcher, varav sex av Tre Kronors totalt tio drabbningar samt Sovjets och Tjeckoslovakiens båda möten (alla sändningar gick i färg). Det inhemska intresset för turneringen ”höll sig på en anmärkningsvärt hög nivå” mästerskapet igenom. Tre Kronors första match mot Sovjet bevittnades exempelvis av drygt 70 procent av befolkningen i åldern 15–80 år, det vill säga över två tredjedelar av alla vuxna. Toppnoteringen registrerades annars under returmatchen den 3 mars klockan 16.00 (annandag påsk), då hela 82 procent av Sveriges vuxna befolkning (5 051 000 personer) skall ha följt TV-sändningen, vilket var nytt svenskt rekord. Vad som gör denna rekordnotering särskild anmärkningsvärd är att den inträffade ett drygt halvår efter TV2:s tillkomst – det fanns alltså annat att titta på för den som ville. Till saken hör att den förväntade trafikrusningen på de svenska Europavägarna uteblev, eftersom påskfirarna valde att stanna i TV-sofforna.[xxii]

I memoarboken Minnesluckor – livsstycken och klacksparkar beskriver TV-kommentatorn Lars-Gunnar Björklund hur han och bisittaren – den gamla storbacken – Roland ”Rolle” Stoltz upplevde det enorma suget kring turneringen:

VM-intresset var så pass upptrissat att Rolle och jag inte kunde visa oss på stan utan att det kom fram folk och ville snacka. Jag minns en äldre dam som vände sig till oss och sa: ’Pojkar, hur ska vi kunna få stopp på Firsov [Anatoli Firsov, den sovjetiska storstjärnan, min anmärkning]?’.[xxiii]

Då skall man emellertid betänka att Björklund och Stoltz själva med största säkerhet var med om att skapa den höga ishockeytemperaturen i landet. Peter Dahlén har nämligen konstaterat att de förmodligen var Sveriges mest populära TV-underhållare över huvud taget vid 1970-talets början. Det fick man för övrigt ”kvitto på” 1972 då Björklund tilldelades Stora journalistpriset för sitt arbete under VM i Schweiz 1971.[xxiv] Att Björklund och Stoltz gick hem i stugorna har Björklund själv förklarat med hänvisning till att de inte sökte kommentera för det fåtal (”några hundra”) som kunde allt om ishockey och självmant såg på TV-sändningarna, utan för alla andra, samt att man såg till att skapa en uppsluppen stämning, där inte minst Stoltz utmärkte sig som en skämtare och slagkraftig sanningssägare.[xxv]

Hur folkliga Björklund och Stoltz än var är det ändå tydligt att Tre Kronors öde på isen hade direkt betydelse för hur många som följde TV-sändningarna. Sveriges Radios publikmätningar från VM 1971 gör nämligen gällande att båda Sveriges möten med Sovjet och Tjeckoslovakien lockade 4,5 miljoner tittare i åldern 9–79 år, men att ”endast” 3,7 miljoner satt kvar framför TV-apparaterna vid matchens slutskede på grund av att Tre Kronor förlorade (0–8 respektive 1–3). Drygt 800 000 stängde alltså av TV:n eller gick därifrån innan slutsignalerna ljudit. Ett än större publikbortfall noterades vid Sverige uddamålförlust mot Finland (3–4) under VM i Prag året därpå, då ”bara” omkring 2 miljoner av de drygt 3 miljoner som började titta på matchen följde sändningen till slutet.[xxvi]

Från ishockeyförbundets sida verkar man dock inte ha oroat sig nämnvärt över detta, eftersom man menade att det var de verkligt hängivna ishockeyfantasterna som satt kvar och medgångssupportrarna som tappade sugen. Men så tycktes också svensk ishockeysport i stort stå starkare än någonsin.[xxvii] TV:s publikundersökningar visade nämligen att medan Tre Kronors bortamatcher hade en snittpublik på närmare 3 miljoner tittare, samlades ”endast” 2 miljoner svenskar framför TV:n när Sverige spelade bortalandskamper i fotboll. Även när det gällde landskamper på hemmaplan hade ishockeyn en större snittpublik än fotbollen, då Tre Kronors öden följdes av 3,5 miljoner tittare medan ”blott” 2,5 miljoner svenskar såg fotbollslandslagets matcher. I Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1971/1972 konstaterade förbundsordföranden Helge Berglund följdriktigt att ”den stora allmänhetens intresse är alltså större idag för ishockey än för fotboll”.[xxviii] Inom loppet av ett drygt halvsekel hade ishockeysporten därmed förvandlats från en oansenlig nordamerikansk importvara på den svenska idrottsrörelsens bakgård till ett blågult inventarium i folkhemmets vardagsrum.

[i] Sven Jerring, ”Med klubba och puck”, Röster i Radio, Nr 44 1945, s. 8 (citat); Dahlén 2007, s. 84–85.

[ii] ”Ishockey, kl. 15.10”, Röster i Radio, Nr 6 1946, s. 16.

[iii] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1945/1946, s. 2–3; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet 1946.

[iv] Dahlén 1999, s. 235.

[v] ”Tre Kronor hos Frukostklubben”, Smålandsposten 13/2 1949; Dahlén 1999, s. 236.

[vi] Tuss Hyland med Ulf Nilson, Leva med Lennart Hyland: Tuss Hyland berättar för Ulf Nilson, Stockholm 1994, s. 55.

[vii] Dahlén 1999, s. 235–243.

[viii] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1951/1952, s 6; Dahlén 1999, s. 244.

[ix] Dahlén 1999, s. 257.

[x] Dahlén 1999, s. 261.

[xi] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1954/1955, s. 12; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1955/1956, s. 9; Dahlén 1999, s. 270.

[xii] Peter Dahlén, s. 270, 337–338.

[xiii] Reimer 2002, s. 32–34. Citat, s. 33–34.

[xiv] Citerad efter Reimer 2002, s. 34.

[xv] Reimer 2002, s. 35 (citat); Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1954/1955, s. 12.

[xvi] Reimer 2002, s. 41–44, 56–57. Citat, s. 57.

[xvii] Svenska Dagbladets årsbok 1962, s. 262.

[xviii] Svenska Dagbladets årsbok 1963, s. 253.

[xix] Svensk ishockey 75 år, band 1, 1997, s. 52 (citat); Reimer 2002, s. 86–87.

[xx] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1960/1961, s. 26–27; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1961/1962, s. 28 (citat).

[xxi] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1959/1960, s. 7; Reimer 2002, s. 106, 174.

[xxii] Reimer 2002, s. 118.

[xxiii] Lars-Gunnar Björklund, Minnesluckor: Livsstycken och klacksparkar, Stockholm 2006, s. 184.

[xxiv] Dahlén 1999, s. 338; Björklund, s 182–186.

[xxv] Reimer, s 207–208; Björklund, s 180–182.

[xxvi] Pucken 1972, s. 156–157.

[xxvii] Pucken 1972, s 156–157; Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1971/1972, s. 7–10.

[xxviii] Svenska ishockeyförbundets årsberättelse 1971/1972, s. 7.

 

ANMÄRKNING: Texten är en delvis omarbetad version ett delkapitel i min doktorsavhandling, Folkhemmet spå is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972. Idrottsforum: Malmö, 2010.

Kommentera