Kungen är död, länge leve konungen! IK Göta – de första svenska mästarna i ishockey

IK Göta, Sveriges första mästare i ishockey (1922).
IK Göta, Sveriges första mästare i ishockey (1922).
IK Göta, Sveriges första mästare i ishockey (1922).

Igår bärgade Skellefteå AIK sitt andra raka SM-guld i ishockey efter en imponerande säsong, där laget gått från klarhet till klarhet på sin väg mot den hett eftertraktade Le Mats pokal. Föga förvånande tävlar närmast alla  garvade ishockeykolumnister i dagen tidningar om att strö superlativ över segrarna. Aftonbladets Mats Wennerholm slår exempelvis fast att “Skellefteå är det bästa lag svensk klubbhockey någonsin haft” och att “[d]et är dags att ta upp jakten på Sveriges bästa lag. Annars tror jag Skellefteå kan dominera för all framtid”.

Expressens Magnus Nyström är inne på samma spår i det att han konstaterar att “Skellefteå AIK av årgång 2014 är Sveriges genom tiderna bästa hockeylag” och “alla som vill vet hur man bedriver en framgångsrik ungdomsverksamhet borde åka på studiebesök till Skellefteå”.

Nyströms kollega, den ärrade tränarprofilen Leif Boork, går dock mot strömmen. I en skarp krönika, med den talande titeln “Ni ska inte kopiera Skellefteå”, dundrar Boork:

Skellefteå är överlägsna svenska mästare. 4-0 i matcher och 20-3 i målskillnad. Mot Färjestad, en av svensk ishockeys dynastier. Det är siffror som mullrar ända upp till storpappan Kjell Glennert någonstans bland molnen över Klarälven.

Gör Skellefteå allt rätt nu? Nej, det gör de inte!

Ska alla andra lag ta efter tigerränderna från Västerbotten? Nej, det hoppas jag inte!

Kommer mästarnas alla duktiga spelare att vara lika duktiga i Tre Kronor? Nej, det kommer de inte att vara!

För att leda tanken i bevis ger han sig ut på en historisk exposé:

När Sovjet tog sitt första guld i ishockey 1954 förvånande de ishockeyvärlden med sin teknik och sin fart. Sovjeterna spelade på ett sätt ingen tidigare hade skådat.

När Sovjet vann över Kanada med 7-3 i den första matchen i Montreal med alla NHL proffs 1972, i det som kallats “the summit series”, försattes en hel nation och NHL i ett chocktillstånd.

När USA åtta år senare besegrade samma Sovjet i OS i Lake Placid, med ett gäng okända collegegrabbar, skrev USA in sig i historieböckerna med en match som fortfarande räknas som den mest överraskade segern genom alla tider.

Vad har segrare gemensamt? Inte att de spelar efter facit. Det finns inget facit i ishockey. Segraren spelar som inget annat lag gör.

I Sovjets fall var det farten och tekniken. Och de individuella spelarnas rörelsemönster. I USA:s fall var det passionen, viljan att vinna och överraskningsmomentet.

I Skellefteås fall är det återigen farten, rörelsen och konsten att bestämma vad som ska hända på isen både med och utan puck.

NHL-spelarna 1972 var fast i sin egen självuppfyllda tro, att de var bäst i världen. Sovjets överlägsenhet 1980 gjorde deras spelare dränerade på insikten att alltid respektera en motståndare oavsett vilken det var.

Färjestad är fast i sina tidigare framgångsrika klichéer. De är så djupt formade att Leif Carlsson i finalen inte hittade något sätt att tänka utanför de sen många år formaliserade värmländska spellösningarna.

Skellefteå har tänkt nytt. De har bestämt sig. De har en plan. Och viktigast av allt. Hela klubben är genomsyrad av tanken att också genomföra planen konsekvent. Om och om igen.

Planer, dokument och smarta strategier är ingenting utan dedikerade personer. Som skapar miljön. Som skapar ramar. Som pekar ut riktningen.

I Sovjet 1972 hette personerna Anatolij Tarasov och Arkadij Tjernysjov. I USA 1980 hette han Herb Brooks. I Skellefteå 2014 heter de Lars Johansson, Hans Wallsson och Bert Robertsson.

Anatolij Tarasov klassiska uttalande gäller ännu: Kopian kan aldrig bli så bra som originalet.

Därför ska övriga svenska lag inte kopiera. De ska hitta egna vägar.

Om Växjö får fortsätta jobba under Sam Hallams ledning och inte belamra laguppställningen med för många olika spelkulturer är Växjö det svenska laget som har börjat på en egen väg. Kort sagt; ett mellanting mellan finalens Skellefteå och Färjestad.

Linköping var för några år sedan inne på en spännande väg. Men har irrat bort sig i en köp- och säljfilosofi av spelare som gjort att de tappat linjen. AIK hade byggt upp något nytt. Men gjorde sig av med arkitekterna Gozzi och Melin.

Luleå hade en konsekvent filosofi som var ytterst nära fulländning. Men bristen på uthållighet och felvärvningar ledde dem in i en återvändsgränd.

Örebro står i startblocken. Ingen vet vad som händer där.

Brynäs har tappat kraft och är ihåliga.

Modo har ätits upp inifrån organisationen. Laget är ett skal utan fasthet.

HV 71 har beundrat sig själva i spegeln för länge. Det är inte en pigg Johan Davidsson de ser där längre. Hur djupt de än tittar.

Leksand har haft ett eget spel. Och ledare att genomföra den. Men andas för stor konservatism.

Frölunda till slut har något nytt på gång. Det påminner om Skellefteå. Men dynamiken i hockeygruppen är spännande. Pendlingen mellan “de goa”, det avslappnade och superdynamiske coachen Roger Rönnberg.

Skellefteå har skaffat sig det bästa möjliga utgångsläget för framtiden: De kommer att bli svårslagna!

Det går att ha åsikter om Boorks inlägg. För egen del menar jag exempelvis att hans bild av USA:s uppseendeväckande seger i Lake Placid 1980 inte är helt rättvisande. Det allmänna omdömet bland experterna – däribland Herb Brooks själv – om varför laget vann turneringen var nämligen att laget inte spelade någon konventionell amerikansk kämpa-ishockey, utan man i stället medvetet hade närmat sig den europeiska stilen och sålunda byggde mer på ett kollektivistisk och skridskostarkt positionsspel än sedvanlig transatlantiskt fighting spirit. Talande är att Brooks faktiskt förbjöd den samlade journalistkåren att göra intervjuer med enskilda spelare under turneringen med motivering att “[v]i är ett lag. Vi håller ihop som en familj”.

Icke desto mindre är dock Leif Boorks grundargument helt obestridliga: allting är föränderligt och det finns inga enkla paketlösningar som fungerar för alla och envar. På denna punkt är historien minst sagt obeveklig.

Ett talande exempel är utvecklingen för Ishockeysverige första storklubb, IK Göta. IK Göta tillhörde högsta serien i ishockey under 34 säsonger åren 1922-1958. Under dessa år vann klubben SM vid nio tillfällen, varav hela sex gånger på 1920-talet (1922, 1923, 1924, 1927, 1928, 1929, 1930, 1940 och 1949).

Säsongen 1957/1958 åkte IK Göta ur Division I, varpå ishockeyverksamheten stagnerade alltmer och klubben sjönk allt längre ner i seriesystemet. Vintern 199571996 blev föreningens sista “under egen flagg”, då den efter en ekonomisk rekonstruktion slogs ihop med likaledes anrika Tranebegers IF och blev Bromma Flyers. Sedan några år tillbaka fortlever klubben under namnet Göta Traneberg IK, med ett herrlag som slutade på tredje plats i Alltvåan, region öst, vintern 2013/2014.

Nedan följer ett utdrag ur signaturen R.K:s redogörelse för IK Götas imponerande väg mot klubbens – tillika Sveriges första – SM-titel (1922), publicerad i den dåtida draken Idrottsbladet:

Ishockeymästerskapet avgjort. Göta naturligtvis!

Det var verkligen kvickt gjort av allas vår Anton att genast sätta igång med Götas formella kvalificering till ishockeymästare, då på torsdagskvällen en liten köldknäpp visade sig vara vänlig presentera Stadionkitteln relativt spelduglig påföljande dag. Varför det reda samma kväll gick hett till inom den lilla inhägnaden vid Sofiavägen. Två matcher spelades nämligen i ”första omgången” och både Linnéa och Lidingö fingo finna sig i att krockas ut med talande 7-0 av respektive Göta och Hammarby. S:t Moritz-fararna voro i sitt esse och Stor Klass samt Knatten huserade vilt bland dock inte alltför bortkomna Linnéaiter, som ärligen gjorde sig förtjänta av ett par tröstmål. Men Hund-Eje hade det dock ganska lugnt i jämförelse med den stackars gossen i Linnéa-buren. Det är ruskigt att stå i sylen, när stor-Klas skjuter, det kunna S:t Moritz-spelens internationella gluggväktare intyga. – den andra matchen bjöd inte på så vacker ishockey; Lidingö-pojkarna äro ju nybörjare och Hammarby-d:o heller inte så försigkomna. De senare ha dock gjort oerhörda framsteg sedan träningsseriens första dundernederlag och Bagaren Dahlberg kan redan räknas till våra bästa förmågor. Falk är en annan god man, som kan konsten att ligga ifrån första minuten till den sista. En del mål hann han också med, och det är ju inte det sämsta. Lidingö hälsas välkomna igen nästa vinter.

En lördagskväll gingo de båda återstående förberedande matcherna. Fast inte var det vidare inbjudande att skutta omkring i den sköna blandning av is, snö, vatten och jord, som banan efter förmiddagens obarmhärtiga töväder föreledde. Men det gavs ingen pardon, utan man fick försöka, så gott det sig göra lät. Att det strandade vid blotta försöken må vara förlåtet. Publiken hade emellertid roligt och bör inte kunna anse sig bedragen på enkronan. När den vid 1/2 10-tiden troppade av, kanske någon förståsigpåare kunde upplysa om, att AIK och Kamraterna voro befriade för i år. Medan Djurgården och Nacka gingo upp i semifinalen. 4-2 och 3-0 lödo segrarna. Svartingarna saknade Galin, som farit tillbaka till Tyskland, och kunde aldrig få igång några ordentliga kombinationer på den underhaltiga isen. Djurgårdarna tycktes trivas så mycket bättre i sörjan med stundom riktigt lysande ansatser och voro fullt förtjänta av segern. Wille Arwe var bästa man på plan och skötte både anfall och försvar. Synd för Aikå i alla fall, att Bak och Gallin fattades. Kurre enwall, som aldrig haft en ishockeyklubba i sin hand vikarierade nu för Skottlandsemigranten, men kunde helt naturligt inte känna sig hemmastadd i sin nya pansarutrustning. – Att Kamraterna skulle åka ut mot Nacka hade nog inte s många väntat sig, helst som även Eric Abrahamsson fortfarande skrudat sig i den röda tröjan. En urskuldande orsak var ju förstås, att ”han som skulle göra’t”, Uggla, kommit hem från Norrland först på lördagsmorgonen och uttröttad naturligtvis inte kunde göra sig själv rättvisa. Men Nacka hade vunnit i alla fall. Låt de tre vinstmålen stå kvar; Kalle Josefsson släpper aldrig in så många puckar från medelmåttiga skyttar som Kamraternas. John Erik och Kalle Söderling drivandes krafter i Nacka. Den förre fick såsom belöning bl. a. två utslagna tänder, vilket dock icke hindrade honom att ställa upp på söndagen mot Göta. Bra gjort!

Semifinalerna spelades på söndagsförmiddagen på en i all hast improviserad bana vid kortsidan uppåt Vallhalalvägen, då den riktiga ishockeybanan skulle sparas till kvällen finalmatch. Åtgärden visade sig ganska lyckad, i det isen inom den nya inhägnaden – bandyplankorna – erbjöd bra mycket större förutsättningar för ordnat spel än den illa åtgärdade ordinarie banan. Visst var det litet obehagligt och ovant i början med de låga och lösa ”väggarna”, men svårigheterna voro snart övervunna och spelet gick sedan inte sämre här än någon annan stans.

Göta och Hammarby kvalificerade sig nu till det slutliga avgörandet genom att expediera Nacka respektive Djurgården med 4-1. Den första matchen (Göta-Nacka) var nog den verkliga finalen och mästarna fingo arbeta ordentligt för segern. Bäst var Åke Nyberg, värdig arvtagare till Fransmans mantel, som spelade med verklig brio och var själen i de flesta av Göta-kedjans anfall. Andra målet gjorde han också med ett grannt skott ur liten vinkel. Stor-Klas, ovanligt slö för dagen, förvånade med 0 mål, medan Bigge Holmkvist gjorde sitt första och tredje och Knatten det sista. John Eriks och hans kamraters uppåkningar fruktlösa så när på som på ett lyckoskott mot slutet av Huselius. Fast nog satt det hårt åt för Hund-Eje ett par gånger alltid.

Hammarby spelade inte alltför överlägset bort Djurgården. De svartblå toga från början hand om ledningen genom Sune Andersson och hade så när behållit den halvtiden ut. Men så med ens togo krafterna slut – enligt Sune på grund av det hårda arbetet kvällen förut – och Kalle Söderkvist passade på att kvittera. Varefter Djurgården var ett slaget lag. Den arbetsmyran Falk gjorde bara en syl, Kalle Söderkvist de övriga.

Finalen i denna ofattligt snabbspelade mästerskapstävling blev en fullständig Göta triumf i alla tonarter. Ty trots alla Söderbornas förtvivlande ansträngningar nöjde sig icke de blå med mindre än 6 – 4. Det var en sann njutning att se de välspelande Götapojkarna i aktion. Tag t.ex. fjärde målet, det mest typiska: Knattens uppåkning snett uppåt vänster, varunder Stor-Klas i skymundan smiter upp efter andra kanten. Så ett, tu, tre: ”Knatten, här ä ja”. Passning, skott, mål. Enkelt och lättfattligt så som endast Göta är mäktigt i det här landet. Tag vidare Åke Nybergs sansade och utomordentligt resultatgivande spel, Bigge Holmkvists snabba genombrott och effektiva brytningar, Brollan Arwes ettriga och rivande frambrytningar… ja, vad behövs mer?

Göta är mästare!

 

Källa: Idrottsbladet, den 13 mars 1922.

Bilden finns att beskåda här.

ANMÄRKNING: Stavfel i original.

 

 

 

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se

Lämna ett svar