När ishockeyn kom till Sverige

Seth Howander och Hansjacob Mattsson - två av medlemmarna i Sveriges första ishockeylandslag (1920)

Seth Howander och Hansjacob Mattsson – två av medlemmarna i Sveriges första ishockeylandslag (1920)

DEN 30 OKTOBER 2012 var det 100 år sedan Sverige blev medlem i Internationella ishockeyförbundet (IIHF). Ändå har det ”bara” spelats ishockey i landet i drygt nio decennier. Hur hänger det ihop? Och vad var det som gjorde att sporten togs upp på det svenska idrottsprogrammet? För att reda ut detta kan först konstateras att ishockeyliknande spel har praktiserats runt om i världen sedan urminnes tider, men att den moderna ishockeysportens vagga brukar sökas i 1800-talets Kanada. Det var nämligen där och då som de första ansatserna gjordes till att systematisera och organisera den sport vi idag känner som ishockey, menar forskarna.

NÄR OCH HUR den kanadensiska ishockeyn kom till Europa är omtvistat. Klart är dock att den nya sporten hade fått fäste på den europeiska kontinenten strax efter sekelskiftet 1900. Det framgår av Internationella ishockeyförbundets bildande i Paris våren 1908, då representanter för belgisk, brittisk, fransk och schweizisk ishockey gick samman för att ta fram ett gemensamt regelverk för den begynnande landslagsverksamheten.

I SVERIGE TYCKS MAN länge ha varit lyckligt ovetande om den kanadensiska ishockeyns uppblomning på den europeiska kontinenten. Under 1900-talets inledning var det i stället bandyn (vilken kommit till landet under 1890-talet med engelska turister) som gällde för inhemska bollsportsfantaster under vinterhalvåret. När frågan om ishockeyns införande väl fördes upp på den svenska idrottsrörelsens dagordning var det inte heller på grund av något direkt sug efter sporten i sig, utan en följd av kommersiella och nationalistiska intressen tillsammans med ren och skär begreppsförvirring.

HÖSTEN 1912 HÖRDE två schweiziska sportklubbar av sig till företrädare för det svenska idrottsetablissemanget och bad om att få delta med varsitt bandy- eller ishockeylag i påföljande års stora inhemska sportevenemang, Nordiska spelen. Även om det vi tidpunkten var ytterst få svenskar som alls hört talas om ishockeyn – än mindre hade egna erfarenheter av spel – tog arrangörerna önskemålet på allvar, eftersom syftet med spelen var att stärka den nationella idrottsandan och propagera för Sverige som turistland.

FÖR ATT GÅ schweizarna till mötes kom så Sverige, genom Svenska fotbollförbundets försorg, att gå in som medlem i Internationella ishockeyförbundet, onsdagen den 30 oktober 1912. Från Internationella ishockeyförbundets sida sade man sig samtidigt vara villig att förlägga 1913 års ishockey-VM till Stockholm och Nordiska spelen, bara arrangörerna bistod de utländska lagen med resebidrag. Det tyckte sig svenskarna dock inte kunna utlova, varvid de inhemska ishockeyplanerna skrinlades för denna gång. Projektet tycks inte heller ha gjort något större avtryck i landet.

NÄR NYHETEN BRISERADE (hösten 1919) att Antwerpen-OS 1920 skulle innefatta en olympisk vintersportvecka med bland annat ishockey på programmet var det nämligen många som gjorde gällande att det var bandy det handlade om. Detta är i sig knappast förvånande med tanke på att bandyspelet i Sverige till att börja med gick under namnet ”hockey på is”. Helt sonika började då också åtskilliga svenska idrottsvänner att drömma våta OS-medaljdrömmar, i och med att de inhemska bandyspelarna ansågs tillhöra världens bästa. Även bland dem som visste att skilja på bandy och ishockey var det många som drog på smilbanden, eftersom man antog att de blågula bandymännen skulle kunna växla till kanadensisk ishockey tämligen enkelt, bara de fick lite extraträning.

DET FANNS DOCK de som avfärdade tanken på att ställa upp med ett svensk lag i OS-turneringen med motivering att man inte ville dra Sveriges namn i smutsen. Alla som engagerade sig i saken tycks också ha agerat med Moder Sveas väl och ve i åtanke. Det ska i sin tur ses i ljuset av de starka nationalistiska strömningarna i landet runt sekelskiftet 1900, då föreställningen att det var angeläget att hävda Sveriges färger i idrottslig kamp med andra nationer fick fäste. Att idrottsrörelsen levde med de väldiga framgångarna i Stockholm-OS 1912 i färskt minne gjorde sitt till för att understryka det allvar med vilket man såg på betydelsen av att Sverige visade framfötterna i den olympiska nationstävlingen. När det då visade sig att de inhemska bandyspelarna kunde kompletteras med några utlandssvenskar med meriter från ishockeyspel på europeisk toppnivå beslutades snart att Sverige skulle sända ett OS-lag i ishockey till Antwerpen.

DEN FORMELLA PREMIÄREN för svensk ishockey ägde så rum i Antwerpens lyxiga ispalats, Palais de Glace, fredagen den 23 april 1920, när Sverige vann mot värdlandet Belgien med hela 8–0 i öppningsmatchen i historiens första olympiska ishockeyturnering. Trots att de flesta av de svenska spelarna aldrig tidigare hade provat på ishockey slutade laget på en hedrande fjärdeplats i turneringen, bland sammanlagt sju deltagande nationer.

I OCH MED detta kan den tändande gnistan för ishockeyintresset i Sverige sägas ha kommit till. Och Resten är historia, som det bruka heta.

FOTNOT: Denna text är en delvis omarbetat version av artikeln ”Grattis på hundraårsdagen, svensk hockey”, publicerad på Hockersverige.se, 2013-10-20.Den ursprungliga artikeln går att finna här.

0Shares

Kommentera