Slaget om Siljan – det var så här allt började

Ikväll går det så kallade ”slaget om Siljan” – det vill säga Leksands IF:s och Mora IK:s kamp om en plats SHL, säsongen 2017/2018 – in i omgång fem. Den senaste tiden har det duggat tätt med färgstarka vittnesmål om den enorma betydelse som stora delar av befolkningen i området tillmäter envigen. Och det med all rätt, förstås, med tanke på allt det som står på spel! Däremot har det varit desto mer tunnsått i etern vad gäller historiska betraktelser över hur rivaliteten en gång tog sin början mellan klubbarna. Faktum är att lokalrivaliteten i fråga i mångt och mycket verkar ha varit den tändande gnistan till att ishockeyn över huvud taget fick fäste i Leksand!

Mora var först ut på ishockeybanan i Dalarna. Mannen bakom det hela var ingenjören och motorbåtsfantomen Gunnar Faleij, som på eget bevåg började verka för att ungdomarna i Mora skulle få upp ögonen för den nya sporten vid 1930-talets inledning. Faleijs ansträngningar bar snart också frukt och 1935 bildades Mora Ishockeyklubb, vilken då faktiskt var Sverige första specialförening för ishockey.

I grannorten Leksand oroade man sig samtidigt alltmer över de till synes oöverstigliga problem som följde i spåren av dåtidens vintersportfluga nummer ett: bandy. Skötseln av bandyplanen var ett ständigt gissel; antingen snöade det för mycket, varför den blev svårskottad, eller också gjorde det lömska tövädret att det inte fanns någon is att tillgå över huvud taget. Till råga på allt plågades bandysektionen i Leksands IF svårt av ideliga ekonomiska förluster. Vid föreningens halvårsmöte på våren 1937 föreslogs därför att bandyverksamheten helt sonika skulle läggas ned.

I samma veva fick Leksands IF en inbjudan till en ishockeykurs i Falun, som Svenska Ishockeyförbundet anordnade som en del i den omfattande marknadsföringskampanj för den nya sporten som då genomförde i landsorten. Efter en del om och men valde styrelsen till slut att acceptera inbjudan, även om det som lockade snarare verkar ha varit det dagtraktamente på 15 kronor som utgick till föreningens representant för ändamålet än något direkt intresse för den nya sporten i sig. När det sedan visade sig att nybildade ishockeyföreningar skulle få 1 300 kr jämte en hel målvaktsutrustning som startbidrag av Svenska Ishockeyförbundet beslöts ”att ishockey i viss utsträckning upptages på föreningen program”, som det heter i Leksands IF:s årsmöteshandlingar, från söndagen den 14 november 1937.

Ännu vid denna tidpunkt var det alltså svårt att finna spår av någon klar entusiasm för ishockeyn i Leksand. För att få ihop folk till den nybakade ishockeysatsningen fick klubbledningen vackert fara runt i bygden och söka övertala de numera före detta bandyspelarna till att sadla om till ishockey.

Som en extra morot bjöds Mora IK in till Leksand för att spela premiärmatchen i ishockey på orten. Detta grepp verkar ha varit en ren lyckträff, eftersom det hastigt och lustigt fanns en hel uppsjö lokala förmågor som erbjöd sina tjänster som ishockeyspelare. Följden blev att klubbledningen plötsligt ställdes inför uppgiften att tvingas peta spelare. En av alla hugade Leksandsspelare infann sig exempelvis strax före matchstart, söndagen den 16 januari 1938, fult utrustad med skridskor på cykel, men fick höra att han inte fick plats, och valde då i stället att trampa vidare till Rättvik för att se på allsvensk bandy!

Hur gick det då för Leksand i premiärmatchen mot Mora? Jodå, mycket bättre än någon sannolikt ens kunnat drömma om. När slutsignalen ljöd hade nybörjarna från Leksand gjort 8 mål, medan gästerna inte lyckats få in en enda puck. I ett tappert försök att snygga till siffrorna fick Moraborna grannarna från Leksand att gå med på att spela en extraperiod, där de förra hoppades på att i alla fall kunna sätta en strut. Så blev nu inte fallet. Däremot hängde motståndarna ytterligare tre pytsar med följd att slutresultatet landade på hela 11-0.

Även om Mora IK hade hållit på med ishockey i flera år vid denna tidpunkt var Leksandsspelarnas bandyerfarenheter uppenbarligen tillräckliga för att kunna spela ut besökarna helt och hållet. Segern innebar också att ishockeyintresset hade tänt till ordentligt i Leksand. Kort därpå konstaterade klubbledningen att man behövde införskaffa en ordentlig tränare. Så skedde också snart. Och resten är historia.

Källor i urval

Anders Norin (1995), Mora IK 60 år: I Faleijs spår för framtida segrar; Lars Östman (1996), Från byalagen till Leksand Stars.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *