Hockeyisten Laddar

Svenska ishockeyförbundet 90 år – det var så här allt började

Förstasidan i protokollet för Svenska ishockeyförbundets konstituerande årsmöte, den 17 november 1922.
Förstasidan i protokollet för Svenska ishockeyförbundets konstituerande årsmöte, den 17 november 1922.

DEN 17 NOVEMBER 1922 fyllde Svenska ishockeyförbundet 90 år. Även om det finns flera specialidrottsförbund i landet som är betydligt äldre torde det vara få inhemska idrottsorganisationer som kan se tillbaka på en lika händelserik historia. Genom åren har ishockeyn kort sagt sett mer än sin beskärda del av färgstarka profiler passera revy, och antalet bärgade internationella mästerskapsmedaljer saknar närmast motstycke inom svensk idrott i modern tid. Alla bedrifter på isen till trots är den kanske mest anmärkningsvärda enskilda händelsen ändå av mer prosaisk natur: att ishockeyförbundet över huvud taget kom till. Till att börja med fanns det nämligen inga tankar på att bilda något specialidrottsförbund för ishockey i landet. Och när så skedde var det i princip en ren nödlösning, framtagen i brist på andra alternativ. Vadan detta?

DEN FORMELLA PREMIÄREN för svensk ishockey ägde rum under Antwerpen-OS 1920, där SOK efter en del om och men valde att ställa ett lag på skridskor, i och med att man ville bättra på Sveriges chanser i den olympiska nationstävlingen. Till att börja med fanns inga planer på en fortsatt svensk ishockeyverksamhet efter OS, utan satsningen var tänkt som en engångsföreteelse hopskruvad enbart för turneringen. Under mästerskapet förändrades emellertid situationen, då Internationella ishockeyförbundet erbjöd Sverige värdskapet för 1921 års VM-turnering, varvid nya blågula ishockeyplaner började smidas. Projektet visade sig dock snart vara svårt att ro i land. Så sent som några månader före det tilltänkta arrangemanget talades det faktiskt om att Sverige skulle avsäga sig värdskapet, eftersom intresset för ishockeyn tycktes vara alltför svalt för att lanseras på hemmaplan.

ARRANGEMANGET GENOMFÖRDES ÄNDÅ och blev till slut faktiskt en stor framgång, då publiken strömmade till och det svenska laget bärgade EM-titeln i en direkt avgörande match mot Tjeckoslovakien (7–4). Suget efter det nya vinterspelet blev rent av så stort att en SM-turnering utlystes direkt efter mästerskapet, men hann aldrig spelas klart, eftersom vårvärmen kom tidigt och jagade bort den sista frosten.

INFÖR SVENSKA FOTBOLLFÖRBUNDETS årsmöte vintern därpå förordade stadgekommittén att förbundet skulle ta upp det nya vinterspelet på programmet. Förslaget föll dock inte i god jord, då majoriteten av fotbollsriksdagens delegater röstade nej vid voteringen. Inom fotbollsfamiljen var man uppenbarligen inte särskilt intresserad av det nya vinterspelet. Till saken hör dock att bandyn vid denna tidpunkt administrerades av fotbollförbundet, och att stora delar av Bandysverige samtidigt börjat ondgöra sig över att ishockeyns införande i landet gick ut över den egna verksamheten. Att rösta ja till förslaget att ta upp ishockeyn på fotbollförbundets program var sålunda inget alternativ för de bandyintresserade delegaterna, eftersom det vore att såga ned den gren de själva satt på.

I SAMTIDA ÖGON uppfattades också voteringen som en stor seger för bandyfolket och en rejäl nesa för ishockeyns förkämpar, med fotbollförbundets myndige sekreterare, Anton Johanson, i spetsen. Johanson lät sig dock inte nedslås, utan gick kort därpå ut med uppgifterna att det fanns planer på att bilda ett rent ishockeyförbund i stället. Dessa kom också att realiseras senare samma år, då det konstituerande förbundsmötet anordnades, fredagskvällen den 17 november (1922), i fotbollförbundets lokaler på Skeppsbron i Stockholm, av representanter för sju idrottsföreningar, alla hemmahörande i Stockholm: AIK, IK Göta, Hammarby IF, IF Linnéa, Mariebergs SK, Nacka SK och Stockholms Fotbollsdomarklubb.

FÖR BANDYFOLKET VISADE sig fotbollförbundets beslut ganska snart bli en pyrrhusseger. Trötta på att ständigt tvingas spela andrafiol bröt man sig ur fotbollförbundet några år senare och bildade Svenska bandyförbundet (1925). För ishockeyföreträdarna stod däremot omgående klart att skapandet av ett eget specialidrottsförbund var en stor fördel, då de kunde styra verksamheten efter eget huvud, och sporten vann snabbt mark runt om i landet.

Allt som allt är detta ett tydligt exempel på att det inte alltid är drömscenarion som utgör de bästa lösningarna, utan att det faktiskt kan vara tvärtom.

FOTNOT: Atikeln har tidigare publicerats i en något annorlunda form på Hockeysverige.se. Den ursprungliga versionen finns att läsa här.

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se

Lämna ett svar