Tommy Sandlins ”framgångspyramiden”

FRamgångspyramiden, Tommy Sandlin förminskad

Tommy Sandlins framgångspyramid.

Idag skulle Tommy Sandlin ha fyllt 70 år, om han nu inte lämnat oss i förtid, julen 2006. För många är han idag nog mest ihågkommen som en av Sveriges mest framstående ishockeytränare genom tiderna. Mindre känt är att han själv som ung var en inte helt oäven ishockeyspelare. Säsongen 1962/1963 hann han faktiskt med att dra på sig A-lagströjan i två matcher för den dåvarande storklubben Gävle Godtemplares IK.

Det som fick in honom på tränarbanan var ett underkänt prov i matematik. En av matcherna var mot Västerås IK på bortaplan. Det dröjde till sent in på natten innan spelarna kom hem till Gävle igen med följd att en mycket trött Tommy gick till skolan dagen efter och skrev dåligt på ett matteprov. Denna nesliga upplevelse fick honom att lägga skridskorna på hyllan och i stället satsa på skolan och en utbildning till civilingenjör.

Intresset för ishockey fanns dock kvar och på skoj började han träna ett av Gävle Godtemplares ungdomslag. Det dröjde inte länge innan han plockades upp som assisterande tränare i A-laget.

Brynäs starke man, Thure Wickberg, fick snart upp ögonen för Sandlins ledarbegåvning och värvade honom 1969 till klubben. Tanken var att Sandlin skulle ta hand om Brynäs lovande juniorlag, men när A-lagstränaren Nils ”Katten” Bergström samma år skadade sig på en träning strax före SM-slutspelet blev det den då 23-årige Tommy som blev lösningen på klubbens akuta tränarproblem. Sina ringa erfarenheter till trots lotsade han Brynäs till ett SM-silver samma säsong.

Detta var starten på en oerhört framgångsrik elittränarkarriär som spände över fyra årtionden och resulterade i bland annat sju SM-tecken (sex med Brynäs IF och ett med MoDo AIK) och ett VM-Guld (1997) som förbundskapten för Tre Kronor.

Tommy Sandlins ledarfilosofi har kommit att förknippas med begreppet ”sossehockey”. Detta till stor del för att hans uttalade socialdemokratiska värderingar harmonierade med hans uppfattning att ”laget är viktigare än jaget”. Rent konkret hämtade han dock inspiration från många andra håll än enbart den socialdemokratiska tanketraditionen. Det framgår inte minst av hans egen utläggning om saken i i boken Ett spel för livet, där han talar om den så kallade ”framgångspyramiden”:

Det går kanske att kopiera en annan tränares filosofi – men aldrig hans personlighet. Man kan inte vara någon annan. Bara sig själv.

[…]

Låt mig först bara säga att jag tror på meningsutbyte mellan tränare. Diskussion för utvecklingen framåt. Man får aldrig inbilla sig att man vet allt själv. Det gäller att lyssna och vara ödmjuk. Livet är gemensamma ansträngningar av många! Lyssna även på vad spelarna har att säga! Lyssna och pröva! Man kan hitta guldkorn överallt. Tålamod, uthållighet och vilja att förändra är egenskaper som en tränare och ledare alltid måste bära med sig. Och hur tufft mina spelare än har tränat vill jag att de skall komma ut från träningen med ett leende på läpparna. Man har inte haft en bra dag om man inte gjort någonting för någon annan. Och för mig är det en lyckokänsla at somna på kvällen med vetskapen om att ”i morgon har jag mer att göra med det roligaste jag vet, nämligen ishockey!”. Att få förmånen att jobba med människor värdesätter jag högst av allt. Berömmelse över uppnådda framgångar kan göra detsamma. Det är förvånansvärt hur mycket man kan uträtta i ett lag om ingen bryr sig om vem som får äran.

Gärna en gemensam grundsyn. ”Ishockey är inte allt här i livet. Vi måste även ha krav på varandra vid sidan av planen!” sen vill jag värna om individualiteten. Mina spelare får inte bli en massa kopior. Jag föredrar att ha personligheter runt omkring mig. Personer som tar hänsyn till varandras olikheter, respekterar varandra och strävar mot samma mål. Då är det en fröjd att vara tränare.

Anatoli Tarasov, Gudfader i rysk ishockey och mannen bakom Sovjets dominans i världsishockeyn, fick jag kontakt med när vi i Brynäs började spela Europacupen. Han var ju också tränare för armélaget CSKA. Landslaget ledde han fram till OS i Sapporo1972. Vad som gjorde intryck på mig var Tarsovs helhetssyn på ledarskapet. Han jobbade inte bara för att utveckla sporten utan såg som sin huvuduppgift att fostra unga spelare så att de skulle klara sig i livet även efter avslutad karriär. Tarasov kunde förlora matcher, även om det var sällan han behövde göra det – han hade fantastiska lag! – men han gick aldrig att besegra som människa, därför att han stod alltid fast vid sina ideal. En fascinerande personlighet och inspirationskälla.

Lennart Bergelin, som var Björn Borgs tränare och dessutom kapten för det svenska Davis Cup–laget, beundrade jag på avstånd för hans mod och integritet. Bergelin kunde få kritik för sina laguttagningar men han verkade helt opåverkad av det. Han var aldrig rädd för för att göra misstag.

I sin första match som svensk DC–kapten satsade Bergelin på en ung kille som han trodde mycket på. Det gick nu inte så bra och efteråt fick han frågan:

–       Varför ändrade du inte laget när du märkte att det gick snett?

–       Om jag hattar från det ena till det andra hela tiden får jag ju aldrig reda på om jag har rätt, svarade Bergelin.

Just den inställningen gillade jag: att mana aldrig får vara rädd när man fattar sina beslut! Man måste tro på sig själv och sina idéer. Även om omgivningen är hånfull och oförstående.

Om du vill undvika kritik: Säg ingenting, gör ingenting, var ingenting!

Eller också får man göra som Lennart Bergelin när någon ifrågasatte hans laguttagning.

–       Låt dem spela först, så får vi se ifall jag hade rätt eller fel!”, svarade han sina kritiker.

Just så tror jag att en framgångsrik tränare måste agera. Han måste våga ta risker! Även om det rör sig om en kalkylerad risktagning, byggd på kunskap, människokännedom och fakta.

Det här har jag kommit fram till:

Alla är positiva till förbättring – men inte till förändring. Därför att förändring innebär et hot, en risk.

Risken med förändring är tydlig. Risken med ”icke förändring” är dold. Men – om vi tänker efter så är det ju faktiskt så, at den största risken ligger i att klamra sig fast och säkra. För då utvecklas man inte.

[…]

John Wooden, legendarisk basketcoach i USA under tre decennier, har jag lärt känna genom hans böcker. Rent taktiskt finns det många gemensamma nämnare mellan ishockey och basket, men det är ändå inte så mycket det som intresserat mig hos Wooden utan snarare hans sätt att tänka. Med honom har jag känt ett ”själsligt frändskap” och av honom har jag med benäget tillstånd lånat FRAMGÅNGSPYRAMIDEN som tillämplig för alla sorters lagspel. Den innehåller byggstenar som tränare och spelare har anledning att studera och tänka på varje dag.

Hörnstenarna är som synes energi och entusiasm. Det finns inget som kan ersätta hårt arbete – och för att verkligen lyckas med det man gör måste man tycka om det. Känner man bara entusiasm, om man är hängiven, orkar man hur mycket som helst!

I botten – mellan hörnstenarna – ligger det vänskap, samarbete och lojalitet. Vilket illustrerar att det krävs GEMENSAMMA ansträngningar för att uppnå resultat. Känner vi gemenskap så utvecklas viktiga personlighetsegenskaper i den dagliga kontakten mellan spelarna. Det är det som kallas gruppdynamik.

Ankarstenarna i andra varvet är självbehärskning och karaktär. Du kan inte fungera, fysiskt och mentalt, om du inte har kontroll över dina känslor. Det är främsta anledningen till att jag försökt att fördjupa mig i Bushido och samurajkrigarnas filosofi.

Bushido, som är en sammansmältning av buddhism och shintoism, kan sammanfattas i sju principer och jag menar att alla sju är tillämpliga även på idrottsmän.

1)    Gi: rätt beslut, som fattas med sinnesjämvikt samt klarsyn och sanning. När vi måste dö, måste vi dö.

2)    Yu: mod, men dragning mot heroism.

3)    Jin: allomfattande kärlek, medlidande, välvilja mot mänskligheten.

4)    Rei: rätt beteende – en högst väsentlig punkt.

5)    Makoto: total uppriktighet.

6)    Melyo: heder och ära.

7)    Chugi: hängivenhet, lojalitet.

Bu står för kampkonst, Shi betyder man, Do är vägen. Krigarens väg fordrar hängivelse. Grunden är kroppsövningar som tränas in och blir automatiska. Man lägger oerhörd vikt vid inträning av rätt beteende. Bushido har också präglats av buddhismen på fem olika sätt:

A)   Känslorna skall lugnas.

B)    Mans kall lugnt finna sig i det oundvikliga.

C)    Man är herre över sig själv i alla situationer.

D)   Man är mer förtrogen med tanken på döden än på livet.

E)   Man accepterar ren fattigdom.

Allt det här har tagit mig och det har blivit viktiga hållpunkter i mitt ledarskap.

Känner spelarna trygghet behöver de inte skydda sig själva i alla lägen utan kan se självkritiskt på de problem som uppstår och lära av sina misstag.

Trygghet i gruppen gör att spelarna utvecklar sina personlighetsegenskaper – som förmåga till självbehärskning, självkritik, disciplin och karaktär.

I hjärtat av framgångspyramiden hitta vi FYSIK – TAKTIK TEKNIK. Alltsammans hör ihop. Fysik handlar inte bara om träning utan lika mycket om karaktär och skötsamhet. Framgång beror på hur hårt du jobbar på träning men också hur du sköter dig mellan träningarna och matcherna. Du kan aldrig uppnå och behålla bra kondition om du inte för ett sunt leverne.

TEKNIK, det är spelets grunder, att man behärskar redskapen – skridskor, klubba och puck – och att man gör det fort och kvickt. I rätt ögonblick dessutom: att man reagerar instinktivt med god koordination.

TAKTIK är till för att kunna samarbeta framgångsrikt för gruppens bästa Laget måste alltid komma i första hand. Vad det går ut på är att samarbeta med varandra. Man behöver inte nödvändigtvis tycka om alla sina medspelare men man måste respektera dem och deras åsikter. Alla underordnar sig laget.

Längre upp – nära spetsen av pyramiden – kommer vinnarinstinkt och självförtroende.

SJÄLVFÖRTROENDE får man om man har själslig balans. Vetskap om att man kan och är bra tränad. Förberedd!

VINNARINSTINKT har spelare som aldrig viker sig, aldrig ger upp. Spelare med gnista.

NERVKONTROLL i toppen av pyramiden är den yttersta förutsättningen för att man skall kunna fungera i en match; inför publik. Nervtryck påverkar oss på olika sätt, men för att prestera sitt bästa måste man vara i balans. Kunna stämma sig själv till harmoni. Det är ofta skillnaden mellan bra idrottsmän och medelmåttiga.

Grundstenarna i pyramiden är beroende av varandra. Den ena vilar mot den andra. Man sammanfogar dem med hjälp av AMBITION. När alla finns på plats och ligger där de skall ligga är man på väg mot framgång. Men skulle en svikta kan det leda till att hela bygget rasar.

Jag ser ledaren som en slags murarmästare. Det är min uppgift att försöka åstadkomma en solid konstruktion. Därtill krävs kännedom om material, tålamod, tillförsikt och tuffhet i det oändliga.

[…]

 

 

KÄLLA: Tommy Sandlin med Ulf Jansson, Ett spel för livet, Sportförlaget: Västerås 1997, s. 56-62.

 

72Shares

Kommentera