Tre Kronor – Trail Smoke Eaters, 28/2 1963

 

Under 1900-talets inledning var spelstandarden i Kanada så pass hög att till och med andra och tredjerangens student- och amatörlag i regel kunde besegra de bästa europeiska landslagen tämligen enkelt. Sakta men säkert blev dock ishockeykunnandet allt bättre i Europa. I och med Sovjets succéfyllda entré på den internationella ishockeyscenen – genom att bärga guldmedaljen i den första VM-turnering laget ställde upp i (1954) – jämte Tjeckoslovakiens, Sveriges och Finlands växande slagstyrka kom så de kanadensiska amatörlandslagen under 1950- och 1960-talet att få allt svårare att hävda sig i internationella sammanhang.

De nya maktförhållandena inom den internationella ishockeyn vållade stor huvudvärk i Nordamerika. Det dröjde inte länge innan kanadensiska ishockeypotentater började försöka övertala Internationella ishockeyförbundet att tillåta att professionella spelare deltog i VM-turneringarna. På isen manifesterade sig den växande nordamerikanska frustrationen i att kanadensiska spelare mer och mer började förlita sig på spela fysiskt (slagsmål, tjuvnyp, våldsamma tacklingar m.m.) för att kunna besegra sina motståndare. Följden blev en våg av så kallade skandalmatcher, där kanadensiska lag sades skämma ut sig genom sitt kriminella beteende mot sina europeiska motståndare.

En av de mest sägenomspunna ”skandalmatcherna” i Sverige var Tre Kronors möte med Trail Smoke Eaters på Nya Ullevi i Göteborg, den 28 februari 1963. Så här omtalades tillställningen i Idrottsbladet dagen efter:

KANADENSARNAS BUSFASONER AVSKYVÄRDA PÅ NYA ULLEVI MEN PUBLIKEN PROVOCERADE FRAM SKANDALARTADE BRÅK. KROMM FICK ISKLUMP I HUVUDET – SVIMMADE OCH BARS UT AV 4 POLISER

Matchen mellan Sverige och Kanada på Ullevi måste avbrytas efter 15 minuters spel i andra perioden.  Det började med att den erkände kanadensiske slagskämpen Russ Kowalchuk gjorde sig skyldig till ”spearing” på ”Nicke” Johansson. Han slog upp klubbspetsen i mellangärdet på vår svenske försvarare. En stund senare fortsatte bråket, denna gång mellan Uffe Sterner och Pinoke McIntyre framför den svenska målburen. Samtidigt drabbade Hasse Mild och Gerry Penner ihop ute vid sargen.

Ögonblicket därefter var allt ett enda virrvarr på banan. Båda dörrarna till avbytarbåsen slogs upp på vid gavel. Ut på banan kom såväl det svenska som det kanadensiska laget. Kanadensarna gick till gemensam aktion mot Hasse Mild vid sargen. Djurgårdaren försökte dra sig undan, men det för sent. Svenskar och kanadensare slogs med varandra i en salig röra.

Därefter lösgjorde sig fyra poliser från banan. De kom och bar en kanadensisk rödrock mellan sig: tränaren Bobby Kromm. Han hade fått ett isblock, kastat från publiken, i bakhuvudet och var svårt omtöcknad.

De kanadensiska spelarna skuttade genast ut efter sin ”coach” och nu befann sig bara svenskarna kvar på banan. Man trodde att matchen definitivt skulle avbrytas, men så småningom – när ”rökätarna” konstaterat att det inte var någon större fara med deras tränare återvände de till isen.

Domarna beordrade Gerry Penner, George Ferguson och Roland Stoltz till utvisningsbåset. Penner fick 5 min. och de båda övriga 2 min. vardera.

Spelet kom dock aldrig igång utan man beslöt att avbryta matchen och lägga till de fem min. som återstod till tredje perioden.

 

Publiken provocerade

För vår del anser vi att publiken har stor skuld till det inträffade. Göteborgspubliken, som genom åren fått rykte om sig att så sportsligt inställd gentemot främmande lag, kom nu alldeles ur gängorna. Skrivaren av dessa rader vill absolut inte ta de kanadensiska busfasonerna i försvar, de är avskyvärda. Men jag anser i alla fall att det var åskådarna som hjälpte till att provocera fram bråket. Tråkigt att sådant här skall hända redan före VM. Läget var redan tidigare tillräckligt spänt mellan Sverige och Kanada i ishockeysammanhang.

Dimman låg tjock som ärtsoppa över Göteborg – antagligen något liknande den som svenska krigare, vilka drog i fält med Gustav Adolf i Lützen 1962, fick uppleva, och eftersom belysningen över Ullevi även i vanliga fall är undermålig hade vi nu ännu svårare att se. Det var faktiskt mörkt som i en kolkällare.

Kanada ställde upp utan fem av sina VM-spelare och Sverige utan fyra av sina. I det kanadensiska laget saknades bl.a. Jack Mclud. Det var meningen att han skulle ha kommit till Göteborg på torsdagseftermiddagen, men dimma gjorde det omöjligt att landa. Han hamnade därför i Jönköping och fick tillryggalägga den sista biten med buss. En nätt liten färd på tre timmar.

Man hade väntat sig garderingsspel från båda håll, skuggfäktningar från den blåa linjen till den blå, men båda lagen satsade förvånansvärt friskt på offensiven i ett högt tempo.

 

Perra 1–0

Sverige tog ledningen med 1 – 0 efter 6 min. genom Perra Härdin. Uffe Sterner skötte elegant förarbetet, demonstrerade några utsökta smakprov på sin fina klubbföring. Perra Härdin borde även ha ökat Sveriges ledning till 2 – 0 sedan backen Harry Smith missat en brytning vid blå linjen. Det var meningen att kanadensarna skulle försöka stoppa pucken med handen, men den gled honom förbi och Perra kom  till sin stora överraskning totalt ensam. Tyvärr tappade han koncentrationen i det avgörande ögonblicket.

Det blev i stället kvittering till 1 – 1 genom den kanadensiske backen Ferguson, i vanliga fall back men nu forward. Det baklängesmålet får faktiskt Bertil ’Masen’ Karlsson från Strömsbro ta på sig. Han lät sig luras utåt kanten i jakt efter pucken i stället för att tacklas framför mål och hålla undan den anstormande kanadensiske forwarden.

Det förekom två utvisningar i första perioden. Båda drabbade Kanada. Ted Maki fick ta igen sig 2 min. för att han tacklade motståndaren med sin klubba och Harry Smith fick 2 min. för tackling i anfallszon – så uttryckte sig i varje fall speakern hans förseelse. För vår del tyckte vi nog att han försökte spetsa halsen på Sven ’Tumba’ Johansson med sin klubbspets.

En svaghet i det svenska laget: hade inte ett enda skott på mål i samband med ’power play’. Ingen av de våra vågade tränga in i kanadensarnas försvars-zon. Perra Härdin försökte en gång, men blev genast bortmotad av de hårdföra kanadensiska försvararna. Vår enda farlighet i numerärt överläge ordnades av Roland Stoltz, som hade ett rungande stoplskott och ytterligare ett strax utanför Seth Martins vänstra stolpe.

Skott i första perioden: Sverige 5, Trail Smoke Eaters 6.

Andra perioden

Andra perioden började med ett klart kanadensiskt övertag och det var endast tack vare skickligt målvaktsarbete av Kjell Svensson som vi slapp undan med ett mål i backen. Kanadensarna kunde emellertid ta ledningen genom Harry Smith efter 11 min:s spel.

Innan det stora bråket började drabbades kanadensarna av en tvåminutersutvisning. Det var backen Christofoli som fick 2 min. för bentackling. Den svenska förstakedjan, ledd av Uffe Sterner, var inne i samband med power Play och noterade faktiskt två skott mot mål. Sammanlagt efter 15 min. hade kanadensarna tio skott mot Sveriges sex.

När den avbrutna andra perioden återigen spelades upp var an inställd på två saker: antingen blir det råkurr utan like eller också alldeles lugnt. Det såg lite oroväckande ut till att börja med. Först åkte Harry Smith ut på 2 min. för en tackling med klubban, därpå Bertil ’Masen’ Karlsson 2 min. för slag på skridsko, och så Walt Peacosh ytterligare 2 min. Det satt nu sammanlagt sex spelare och trängdes i utvisningsbåset.

Nu gjorde emellertid den kanadensiske tränaren Bobby Kromm en insats. Han återkom ut ifrån läkarrummet, där han sytts ihop, och återupptog kommandot i båset. Han lyckades också lugna ner sina hetlevrade kämpar, som i fortsättningen enbart gick in för att spela spelet.

Skott på mål under de fem sista minuterna i andra perioden: Sverige 3, Kanada 0.

Efter 11 minuters spel i tredje perioden ökade Kanada sin ledning till 3 – 1. Återigen var det backen Harry Smith som höll i klubban. Kjell Svensson var chanslös på ett stenhårt slagskott från blå linjen.

Drygt en minut senare ökades den kanadensiska ledningen till 4–1. Harry Smith gjorde förarbetet, sköt från långt håll, det blev retur från Kjell svensson och den petades in av Walt Peacosh. Ett femte kanadensiskt mål underkändes fullt riktigt av domarna.

Vi var verkligen imponerade av Trail Smoke Eaters hårda, men nära nog perfekta positionsspel i tredje perioden – detta trots att de saknade åtminstone fyra av sina bästa spelare.

Kort efter det att Harry Smith gjort förarbetet till kanadensarnas fjärde mål blev han utvisad i 2 min. för tackling i fel zon. Under tiden passade svenskarna genom ’Garvis’ Määtä på att reducera till 4–2. Skellefteåpojken hade fint understöd av Tumba och Garvis Öhrlund.

En annan fin svensk chans i tredje perioden: ett rungande stolpskott av Bertil ’Masen’ Karlsson.

När 1½ min. återstod av matchen slog kanadensarna till på nytt, denna gång genom Russ Kowalchuk, som efter sin ’stick–handling’ ökade Smoke Eaters ledning till 5–2. Pucken gick mellan benen på Kjell svensson. Strax efter gick slutsignalen.

 

FÖRFATTARE: Ulf Jansson

UTDRAG: Idrottsbladet, den 1 mars 1963.

ANMÄRKNING 1: Korrekturfel i original.

ANMÄRKNING 2: Fram till slutet av 1960–talet stadgade Internationella ishockeyförbundets (IIHF) regelbok att det endast var tillåtet att tackla i försvarszonen. Den offensiva tacklingsregeln (att det var tillåtet att tacklas över hela banan) infördes till säsongen 1969 – 1970.

0Shares

Kommentera