Uppförandet av Johanneshovs isstadion

Johanneshovs isstadion under uppförandet, 1955. Källa: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/9763.

Johanneshovs isstadion, det som idag går under namnet Hovet, invigdes den 4 november 1955. Arbetet påbörjades redan 1952 genom bortschaktning av 35 000 kubikmeter jord ur den del av Brunkebergsåsen, där anläggningen nu befinner sig. Till att börja med var det dock inte tal om att det skulle bli någon idrottsanläggning på platsen, utan grävarbetet var en del i det pågående uppförandet av Stockholms tunnelbanesystem och bebyggelsen i Söderort. Så var det i alla fall rent formellt. Mannen bakom det hela, borgarrådet Helge Berglund, som råkade vara både ordförande för Svenska Ishockeyförbundet och Stockholms stadsplanenämnd, verkar nämligen ha haft en räv bakom örat. Det är i alla fall det intryck man får av en historia som idrottsjournalisten Ulf Jansson återger i Svensk ishockey 75 år. Så här skriver Jansson:

Han förstod att han inte kunde komma till beslutsfattarna och begära alla pengar på en gång, så han tog litet i taget. Först och främst var Helge på det klara med att anläggningen måste ligga centralt och lättåtkomligt. Han hittade den rätta platsen på den gamla åsen vid Sandstuvägen Söder om Söder i Stockholm, alldeles i närheten av den planerade tunnelbanan. Gatukontoret behövde schaktningsmassor, dels för bebyggelsen söderut i Gubbängen och dels för tunnelbanebygget. Helge tipsade de ansvariga om var de kunde hämta all sand och grus och så småningom uppstod det en stor grop där ute i Johanneshov där den gamla Galgbacken en gång hade legat. […] När gropen var tillräckligt djup sammankallade Helge Berglund sina kolleger i stadsfullmäktige, ledamöter av drätselkammaren och arbetsmarknadsstyrelsen.

– Titta, här ligger det en stor grop! Vad ska vi göra med den? Så här kan det ju inte få se ut i stadsbilden!

– Ja, vad göra? undrade de andra.

– Jag fick just en idé, sa Helge och låtsades vara spontan. Om vi skulle ta och bygga ett ishockeystadion just här. Det har man ju motionerat om i stadsfullmäktige anda [sic!] sedan 1944. Ja, varför inte?!! Förslaget föll i god jord. Alla nickade bifall. Sen åkte man till Stadshuskallaren [sic!] och åt en arbetslunch, varvid Helge betalade notan [Svensk ishockey 75 år: ].

Berglund har själv indirekt verifierat berättelsens grunddrag, även om han då sökte släta över det hela en smula, men detta på ett sätt som strängt taget tjänar till att understryka hans slughet:

– Beträffande Johanneshovs slutliga tillkomst blir det inte så roligt om man berättar den torra sanningen. Dåvarande idrottsdirektören Gösta Nyrén och jag hade länge diskuterat om man borde skaffa fram ett is­palats, eftersom Stadion inte längre höll måtten. Vi kom också överens om att anläggningen borde ligga centralt. Inte som Råsunda ute i perife­rin med dess trafiksvårigheter. Vi ville bo i anslutning till tunnelbanan. Och så fastnade vi för platsen, där anläggningen nu ligger. Och då var det dags att ta en dispositionsplan för Johanneshov. Magnus Magnusson blev sedermera idrottsdirektör, och på hans tid reserverade man i början av 50–talet plats för en ishockeyhall.

– Därefter visade det sig av en slump att jag av Magnusson kunde inköpa ett gammalt aggregat som var fullt funktionsdugligt. Det kostade 100 000 och användes på Johanneshov från 1955 till 1964. Kostade väl ungefär tredjedelen av vad ett nytt aggregat skulle ha betingat i pris.

– Vidare behövde Gatukontoret schaktningsmassor dels för tunnelba­nan och dels för bebyggelsen söderut i Gubbängen m.m. och jag gav Ga­tukontorets dåvarande överingenjör anvisningar att man borde ta massan vid Sandstuåsen. Sedan fick jag fram byggandet av Johanneshov i olika etapper. Först nedre delen av betongavsatserna. Sedan den övre delen och slutligen också taket. Utebanan blev klar 1955 och den nuvarande anläggningen 1962. Men det var inte något självspelande piano, utan ett hårt arbete.

 

Själva arenan ritades av Paul Hedqvist, som vid tidpunkten var en av Sveriges främsta arkitekter. Till stilen var Hedqvist funktionalist. Det märktes i detta fall bland annat genom att han lade stor vikt vid toaletternas utformning, vilka skulle vara både många och uppvärmda, allt för publikens bekvämlighet.

Än mer ombonad blev anläggningen för åskådarna när den 1961–1962 försågs med ett tak, och helt sonika byggdes om till en regelrätt ishall.

Källor i urval: Svensk idrott, Stockholm (1955); Pucken: En bok om svensk ishockey, Stockholm (1972); Svensk ishockey 75 år, Stockholm (1997)

 

Kommentera