Vladimir Petrov – Anatoli Tarasovs guldkalv

Det råder stor sorg inom ishockeyvärlden! Häromdagen nåddes vi av den tragiska nyheten att den legendariske sovjetiske ishockeyspelaren Vladimir Petrov har gått ur tiden, 69 år gammal, efter en tids sjukdom. Kort efter att nyheten hade briserat fylldes medierna av gripande ”vila-i-fred”-meddelanden och ingående berättelser om Petrovs storhet, både på och utanför rinken.

Petrov “was an extraordinary player and an extraordinary person,” sade exempelvis den gamle målvaktshjälten och nuvarande presidenten i det ryska ishockeyförbundet, Vladislav Tretiak, i en minnesruna publicerad på det Internationella ishockeyförbundets hemsida. Aftonbladets Mats Wennerholm slog för sin de fast att Petrov, under 1970-talet, var ”[s]jälva urtypen för den ryska överlägsenheten med sitt stenansikte, väldiga styrka och teknik”, men att det var ”omöjligt att inte beundra” honom, oavsett hur mycket Sovjet än spelade ut Tre Kronor.

Många av rösterna i hyllningskören har också gjort gällande att den kedja som Petrov bildade tillsammans med Boris Michajlov och Valerij Kharlamov egentligen var snäppet bättre än deras idag kanske mer beryktade efterträdare, den så kallade ”supertrojkan”, bestående av Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov. En sak som inte uppmärksammats är dock att Petrovs genombrott som ishockeyspelare ingalunda var alldeles enkelt.

Och när det så småningom gick upp för Petrov att Kharlamov inte var någon färsk spelare, utan en skicklig lagspelare med oanade utvecklingsmöjligheter, så insåg [han] att alla i hans kedja var jämlikar och så föddes en ny kedja. Vi fick snart se en ny intressant trio som kom att utvecklas till en stjärnkedja såväl i vår högsta liga som i [landslaget] (Tarasov, 1970: 136).

Valdimir Vladimirovich Petrov föddes i Krasnogarsk, utanför Moskva, den 30 juni 1947. Som 18-åring debuterade han för Krylya Sovetov i den ryska förstaligan, men värvades efter två år till sovjetishockeyns verkliga högborg, CSKA Moskva. Petrov omtalades tidigt som en verklig favoritspelare för CSKA Moskavs och det sovjetiska landslagets tränare, Anatoli Tarasov, men hade samtidigt rykte om sig att vara en misslynt person som underpresterade på isen.

Situationen komplicerades av att Tarasov petade den dåtida sovjetiska storspelaren och fanfavoriten Alexander Almetov till förmån för den lovande, men för många alltjämt okända ungtuppen, Petrov. Följden blev ett ramaskri från supporterhåll, varvid det bland annat välde in brev till CSKA Moskvas kansli, där uppjagade supportrar uttryckte sin oro över hur lagets förstakedja komponerades.

Tarasov hade emellertid bilden klar för sig. Enligt Tarasov skulle inte Alemetov, eller hans kedjekamrater Konstantin Loktev och Venjemin Alexandrov, kunna stå upp mot de bästa nordamerikanska proffsen, i det utmanarmöte mellan Sovjetunionens och Kanadas bästa ishockeyspelare som olika krafter arbetade febrilt för att få till stånd vid denna tidpunkt. Almetov, Loktev och Alexandrov var visserligen gudabenådade dribblers, men mot en slipad och fysiskt vältrimmad motståndare som inte räddes att ta till brutala metoder på isen skulle deras eleganta finess och teknik stå sig slätt, menade Tarasov. Tanken var att Kanadas flinka och hårdhänta försvarare inte enbart gick att avväpna med spektakulära dribblingar, utan måste manövreras ut systematiskt genom en kombination av snabba och välmaskerade passningar, överraskande skiften av spelrytm och ideliga spelarförflyttningar.

Tarasov inledde generationsväxlingen med att ersätta Loktev och Alemetov med Michajlov och Petrov, vilka han upplevde som klippt och skurna för att bemästra den moderna ishockeyn. Som tredje kedjelänk fick Michajlov och Petrov först den rutinerade Alexandrov, som då även var utsedd till mentor för nykomlingarna. Experimentet blev dock kortvarigt, eftersom formationen aldrig riktigt klickade så som det var tänkt. Eller för att använda Tarasovs egna ord i självbiografin Hockeyn – mitt liv:

vi märkte hur [Alexandrovs] spel alltmer bleknade mot bakgrund av den alltmer färgstarka ishockey som kom mot slutet av 60-talet. Dessutom ville nog, men kunde inte Alexandrov förstå sin viktiga mission som rådgivare. Vi begrep att denna kedja med Michailov-Petrov och Alexandrov snart hade uttömt alla sina reserver och att den aldrig skulle bli bättre (Tarasov, 1970:136).

Därmed kom Tarasov att ersätta den gamle storspelaren Alexandrov med den lovande, men då ännu oprövade Kharlamov. Draget ifrågasattes först hårt av ett antal röststarka kritiker på hemmaplan, vilka menade att Tarasov inte hade förstånd att ta vara på talangerna inom sovjetisk ishockey. Allt vände emellertid i takt med att Petrov började visa konturerna av den storspelare som han idag är hågkommen som. Tarasov skriver:

I och med att ’altmeister’ Alexandrov försvann, så blommade plötsligt den sturige Petrov upp som människa och spelare. Eftersom han var center i den nya kedjan, uppfattade han sin denna roll som ’ledarens’ och det gjorde att han började arbeta hårdare på isen såväl under match som träning. Han kände ett ökat ansvar för sin nye partner Kharlamov och för ’sin’ kedja. Och när det så småningom gick upp för Petrov att Kharlamov inte var någon färsk spelare, utan en skicklig lagspelare med oanade utvecklingsmöjligheter, så insåg [han] att alla i hans kedja var jämlikar och så föddes en ny kedja. Vi fick snart se en ny intressant trio som kom att utvecklas till en stjärnkedja såväl i vår högsta liga som i [landslaget] (Tarasov, 1970: 136).

Tarsov fick följaktligen rätt! Och resten är, som det brukar heta, historia.

 

Referenser i urval

Anatoli Tarasov (1970). Hockeyn – mitt liv. Askild & Kärnekull: Stockholm.

 

 

 

0Shares

Kommentera