Hockeyisten Laddar

Anstwerpen-OS 1920 och startskottet för svensk ishockeysport

År 2010 publicerade jag artikeln “Antwerpen-OS 1920 och startskottet för svenskishockeysport i tidskriften Idrott, historia och samhälle. Jag återpublicerar nu texten här gör att göra den allmänt tillgänglig.

Antwerpen-OS 1920 och startskottet för svensk ishockeysport[1]

Nedsläpp

Den formella starten för svensk ishockeysport ägde rum under Antwerpen-OS 1920.[2] I minnesskriften Pucken, utgiven i samband med Svenska ishockeyförbundets 50-årsjubileum (1972), finns en berättelse om ”spelet bakom kulisserna” inför den historiska tilldragelsen, signerad Torsten Tegnér. Han skriver:

Det var en tidig septemberdag i vår ungdoms muntra 1919. Jag var en ’gay dog’, stamkund på danspalatsen Maxim, Follies Caprices och National – jag kom i kvällssolskenet utifrån Djurgården, där jag förmodligen tillsammans med Ernst Rolf tittade inspekterande på Djurgårds-teatern, som han tänkte hyra för en skön Hawaii-betonad lyxrevy [—] när en pigg röst från ett kafébord på Dramatenterrassen ropade fram mej till sitt bord. Det var vår trevlige, uppslagsrike vän Anton Johanson, sekreterare och allt i allo i Svenska Fotbollförbundet, som också handhade bandysporten i Sverige. Han satt bredvid en kraftfull, gråsprängd herreman, som han presenterade för mig som Mr Le Mat. En imponerande gestalt, verksam inom filmbranschen […] med stora sportsliga meriter… hade bl a haft världsrekord i skridskolöpning 24 timmar.

– Nästa år blir det Olympiska spel i Antwerpen, sa Anton, och Mr Le Mat anser att Sverige bör bli med då. I ishockey. Vad säger du om det?

– Jag säger att våra bandyspelare ligger bra till för att pucka hockey. I min klubb AIK har vi två grabbar, som på kort tid lyckats bra. Hans Georgii i Berlin och Monte Afzelius i Montreal. […]

– Du tycker inte att det är någon vansinnig idé, då, att träna upp och skicka ner ett lag av bandyspelare till olympiska spelen?

– Absolut inte. Mot Kanada och USA har vi ingen chans, men däremot borde vi ha mycket goda möjligheter mot alla europeiska lag. I Berlin räknas varenda vältränad svensk bandyspelare som ett fynd, i ishockey alltså. Vi åker nämligen skridsko så bra här i landet. Vi drack vårt kaffe, och pratade bandy-hockey. Det slutade med att vi avtågade. Hem till mig på Runebergsgatan och tittade på bilder av bandy (mest) och lite hockey, i magasin, och böcker tidningar. Anton, som inte ofta ’sett till’ bandy, blev stolt över skridskomannen Raoul Le Mats fina betyg på Sune Almkvist, Olivecrona (världsberömde hjärnkirurgen), Karl Gustav Wigert och Erik Runeborg, över Uppsala-Lindkvists kraft, Seth Howanders och ”Fransman” Johansson (sedermera Brandius) klämmiga uppsyn… Året därpå blev Le Mat bas för de tre sistnämnda, och en mycket belåten sådan efter det svenska lagets prestationer i OS.[3]

Tegnérs redogörelse är den mest utförliga ögonvittnesskildring av upptakten till den svenska OS-representationen i ishockey 1920 som veterligen finns dokumenterad. Denna omständighet, liksom det faktum att den ingår i ishockeyrörelsens officiella historieskrivning, har inneburit att skildringen absorberats inom ishockeylitteraturen i stort, där den sedan återgivits gång efter annan som en osminkad bild av hur det egentligen gick till när allt tog sin början.[4]

Jag menar att denna bild behöver revideras. Vid närmare påsyn framgår att Tegnérs utsaga inbegriper källkritiska problem. För det första är hans berättelse publicerad över ett halvsekel efter Antwerpen-OS, varför man gör bäst i att inte dra alltför höga växlar av redogörelsen. Detta särskilt som Tegnér faktiskt själv poängterar att hans minnesbild är oklar. För det andra rymmer också Tegnérs vittnesmål vissa felaktigheter. Som kommer att framgå var det först vid årsskiftet 1919/1920 som man i Sverige blev varse att det skulle anordnas olympiska vintertävlingar i Antwerpen, varför den tidpunkt som Tegnér anför för mötet med Le Mat och Johanson måste vara felaktig. För det tredje gör Tegnérs rosenskimrande karaktörsbeskrivning av Johanson att man kan sluta sig till att det rör sig om en tillrättalagd berättelse, då relationen dem emellan i verkliga livet var ytterst stormig, och Tegnér i andra sammanhang knappast drog sig för att ifrågasätta ”fotbollsgeneralens” egensinniga ledarstil. Historikern Rolf Haslum har till och med hävdat att Johanson var ett av Tegnérs ständiga ”hatobjekt” inom idrottsrörelsen.[5]

Min ambition att skapa större förståelse för starten för svensk ishockey sträcker sig dock bortom dessa källkritiska aspekter. Min främsta invändning mot den grundberättelse för hur den olympiska ishockeysatsningen 1920 kom till stånd, som etablerats inom ishockeydebatten i stort i Tegnérs efterföljd, är också en annan: att ishockeyns införande i landet tenderar att utmålas som ett tämligen enkelt och naturligt företag, som skruvades ihop över en kopp kaffe av en handfull, kvicktänkta och driftiga ishockeyvänner på rent tävlingsmässiga grunder.[6] Så var nämligen inte fallet. I det följande kommer jag att argumentera för att upptakten för svensk ishockeysport bättre låter sig förstås som komplicerad process, dirigerad uppifrån av en samling tunga aktörer i idrottsrörelsens och samhällets absoluta toppskikt, under inflytande av sekelskiftets (1900) starka nationalistiska strömningarna jämte den väldiga hunger efter internationellt utbyte – med tillhörande öppenhet för att laborera med spelets regler – som fanns inom bandysporten. Diskussionen inleds med en granskning av det internationella idrottsutbytets framväxt kring sekelskiftet 1900 och den svenska inställningen till Antwerpen-OS i allmänhet. Därefter nagelfars i tur och ordning själva upptakten till den olympiska ishockeyrepresentationen och de konkreta ansträngningarna att ställa ett ishockeylag på skridskor inför Antwerpenspelens vintersportvecka.

 

Olympiskt förspel

Utvecklingen av det internationella idrottsutbytet gick långsamt fram till sekelskiftet 1900. Ännu vid 1800-talets mitt var det tämligen tunnsått med internationella idrottstävlingar. I takt med det växande idrottsintresset runt om i världen, jämte den gryende turistnäringen och utbyggnaden av moderna kommunikationsmedel (järnvägsnät, ångbåtstarfik, telegraflinjer m.m.) kom dock det internationella idrottsutbytet att blomma upp rejält under 1900-talets inledning. När det gäller den internationella tävlingsidrottens organisering har historikern Jan Lindroth urskiljt två huvudlinjer: den olympiska rörelsen och de enskilda grenfederationerna. Den förra är här av särskilt intresse. Internationella Olympiska Kommittén (IOK) bildades 1894 på initiativ av pedagogen Pierre de Coubertain, som ville återuppliva de antika grekiska festspelen i syfte att härda den manliga ungdomen och verka för internationell förbrödring. Två år efter IOK:s tillkomst genomfördes de första olympiska spelen i modern tid i Aten. Dessförinnan rådde en närmast total avsaknad av större, universellt inriktade idrottstävlingar och -organisationer, varför Lindroth menar att de olympiska spelen kom att fungera som en ”murbräcka för internationell tävlingsidrott och framstår som vår tids utan jämförelse viktigaste idrottsevenemang”.[7]

Det tog dock tid innan de moderna olympiska spelen slog igenom, då de länge hemsöktes av barnsjukdomar, såsom oklarheter i regelfrågor, skillnader i idrottsuppfattning länder emellan och bryderier rörande vilka grenar som skulle finnas med på OS-programmet. Stockholms-OS 1912 har karaktäriserats som de första fullt lyckade spelen efter återupplivandet. Därefter var det tänkt att OS skulle arrangeras i Berlin 1916, men dessa planer gick om intet på grund av första världskrigets utbrott. Nästa gång det arrangerades olympiska spel var i stället i Antwerpen 1920. Även om kriget var slut fortsatte det bistra världspolitiska läget att kasta sin skugga över OS i och med att Antwerpenspelen kom att färgas av den nya maktbalansen i Europa, då Tyskland och dess forna bundsförvanter nekades medverkan.[8]

I Sverige tog man tidigt aktiv del av det internationella idrottsutbytet. Inom idrottsrörelsens ledning ansåg man det var ytterst angeläget att landets färger hävdades i idrottslig kamp med andra nationer, samtidigt som man hoppades vinna internationell goodwill kring ”det svenska” genom att framställa Sverige som en gästfri nation och en utomordentlig organisatör. För arenaidrotter som fotboll och friidrott utgjorde dessutom överskotten vid landskamper en viktig inkomstkälla, varför det anordnades en strid ström av federationsmatcher och nationskamper av olika slag. En principiell ståndpunkt var annars att idrottsutbytet nationer emellan skulle utformas på strikt idrottslig grund, under det att man ansåg att idrott och politik skulle hållas isär. Så välkomnades exempelvis matcher mot ryska bandy- och fotbollslag under 1900-talets första år trots att relationen till Tsarryssland var ansträngd, medan det svenska idrottsutbytet med Tyskland var påfallande livligt under andra världskriget.[9]

Ändå var det inte alla ansatser till internationellt idrottsutbyte som togs emot med öppna armar. Historikern Per Olof Holmäng har visat att beslutet att utestänga centralmakterna från Antwerpen-OS 1920 vållade huvudvärk inom den svenska idrottsledningen, där man höll sig till principen att idrott och politik skulle hållas isär. Inom idrottsrörelsens toppskikt fanns det rent av dem som tyckte att Sverige borde avstå från medverkan i Antwerpen-OS på grund av de politiska förvecklingarna. Av allt att döma var ändå majoriteten inom SOK för svensk medverkan, menar Holmäng, men att ”det sannolikt […] förekommit diskussioner om att Sverige skulle utebli från Antwerpen, även sedan beslutet om deltagande fattats och förberedelserna kommit igång”, ehuru den högsta idrottsledningen inte torde ha övervägt att bojkotta spelen av hänsyn till centralmakterna, utan bara för den händelse att någon av de neutrala staterna utestängdes.[10]

Vad som komplicerade situationen till yttermera visso var att man från svenskt håll hade arbetat för en inskränkning av OS-programmet. I Sverige motsatte man sig faktiskt länge lanseringen av olympiska vintertävlingar. När frågan om upptagande av vintersport på OS-programmet – däribland ishockey – diskuterades av IOK strax före första världskriget gjorde Sverige gemensam sak med Norge och avfärdade förslaget. Icke desto mindre beslöt IOK:s Pariskongress (1914) att uttala sig för olympisk vinteridrott. Historikern Leif Yttergren har framhållit att det svenska motståndet mot införandet av vinter-OS bottnade i en oro bland de nordiska skidsportföreträdarna att förlora kontrollen över skidsportens utformning (tävlingsverksamhet, amatörbestämmelser m.m.). Skidsporten var nämligen ”något mer än en vanlig idrottsgren för nordborna. Den var en del av kulturarvet, starkt förknippad med tradition och nationell identitet”. Yttergren tillägger dock att man i Sverige även ogillade införandet av olympisk vintersport, eftersom det sågs som en farlig konkurrent till Nordiska spelen.[11]

Varför man i Sverige – all skepsis till trots – ändå valde att medverka i Antwerpen-OS, och då även i de ifrågasatta olympiska vintersportmomenten, har aldrig klargjorts. Holmäng har dock listat några skäl till att man frångick principen att idrott och politik inte hörde ihop. För det första ansåg nog de flesta inom idrottsledningen att när arrangemanget inte längre gick att stoppa, gällde det i stället att försöka hjälpa IOK med att ro det i land. För det andraär det möjligt att den nytillträdde, idrottsvänlige, socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting intervenerat på grund av att han ogillade tanken på svensk bojkott. Detta då Sverige hade rykte om sig att vara Tysklandsvänligt, men vid tidpunkten sökte de allierades stöd i Ålandsfrågan. För det tredje torde ”stämningen ute i landet” ha talat för Sveriges medverkan, i och med att ”[m]an hoppades, att de svenska idrottsmännen skulle kunna upprepa framgångarna från” OS 1912.[12]

För egen del vill jag inflika att det fanns ett stort intresse för internationellt idrottsutbyte i gemen inom idrottsrörelsen under 1900-talets inledning, vilket sannolikt ökade under första världskriget, då kontakterna med omvärlden skars av betänkligt. För övrigt vill jag poängtera att det är vanskligt att reducera de svenska förhoppningarna om svenska Antwerpenframgångar till en fråga om att vilja upprepa 1912 års OS-facit. Dessa ambitioner måste i stället ses i ljuset av de starka nationalistiska strömningarna i landet i allmänhet vid tidpunkten. Det gäller inte minst den konservativa patriotism som frodades i de överklassalonger och välbesuttna samhällsskikt där sekelskiftets tongivande idrottsledare hörde hemma. Jan Lindroth har exempelvis konstaterat att fosterländskhet utgjorde det övergripande temat i den idrottsuppfattning som förordades av ”pionjärtidens ledande ideolog”: Viktor Balck. I Balcks ögon låg idrottens samhällsnytta i dess förmåga att hedra och stärka landet. I förlängningen av detta synsätt låg tanken att tävlingsidrotten kunde tjäna som måttstock för nationens livskraft.[13] För dem som, likt Balck, uppfylldes av den storsvenska väckelsen, torde åstundandet av en fullgod blågul OS-medverkan därmed ha avtecknat sig som en fråga om Moder Sveas väl och ve.

När man idag tar del av diskussionen inför Antwerpenspelen, sådan den framträder i de samtida källorna, grips man också av det betydande allvar med vilket situationen betraktades. I dags- och fackpressen vred och vände journalister och idrottsledare på Sveriges chanser, samtidigt som tänkbara sätt att förbättra den svenska slagkraften utforskades. En av dem var signaturen Ane, som i artikel i RF-organet Nordiskt idrottslif den 6 oktober 1919 konstaterade att:

Så snart man börjar syssla med frågan om vårt deltagande i Antwerpenspelen, uppstår det spörsmålet: Skola vi deltaga i alla idrottsgrenar? Ur den synpunkten, att det kunde vara ståtligt att visa hurusom Sverige har goda utövare av alla de idrotter, som förekomma på Olympiska spelens program, kunde det ju anses vara önskligt att vi sända deltagare till alla tävlingarna. Men de olympiska spelen äro egentligen inte en uppvisningsfest, utan en tävlan, där nationerna sända sina yppersta representanter till fredlig kamp på idrottens fält. Och det är ingen mening i att sända ut en massa kanonmat, bildlikt talat. Det vinner man ingen ära på, möjligen medömkan [min kursiv].[14]

I den högersinnade Svenska Dagbladet talades om att Sveriges deltagande – när beslut därom väl var fattat – måste förberedas med ”ansvarskänsla och energi”. Ty

“[h]uru skulle det ej kännas förödmjukande om vi, efter alla de blommor som ej blott andra strött för oss utan som vi till och med själva så frikostigt strött, skulle […] få lämna vår hedersplats [som ledande idrottsnation]. [—] Vår lilla nation har ej ofta tillfälle att i tävlan med de stora nationerna göra sig bemärkt. När ett tillfälle därtill erbjuder sig, bör det ej försummas. Vi draga fördel därav ej blott idrottsligt, utan på ett för vårt land och folk hedrande sätt, som väl ersätter den ekonomiska uppoffringen”.[15]

Det var dock långt ifrån alla som diskuterade den svenska OS-insatsen i lika bombastiska ordalag. De just refererade excerpterna utgör i själva verket de mest extrema fallen av fosterländsk chauvinism som stått att finna. Som jämförelse kan sägas att tonen i den liberala Dagens Nyheter och den frisinnade Stockholms-Tidningen överlag ter sig mindre högstämd, vilket för den skull inte innebär att nationalistiska perspektiv saknas. Även där underströk man vikten av att Sverige blev ”representerat på ett fullt hedrande sätt”, men fokus kan mer sägas ha legat på det rent idrottsliga.[16]

I anslutning till detta vill jag trycka på att man skall akta sig för att dra allt och alla över en kam. Diskussionen om Sveriges OS-representation kan närmare bestämt ses som en tydlig indikator på att ”det nationella” alltjämt vid 1920-talets början utgjorde en konfliktarena, snarare än ett förenande fokus, samt att idrotten var ett av de fält där striderna fördes. En aspekt av detta är att överläggningarna ger stöd för historikern Jens Ljunggrens tanke att idrottsrörelsen skakades av interna slitningar till följd av en idrottsnationalistisk transformering, från att i konservativ anda hylla svensk kultur och tradition till en mer insnävad fokusering på blågula framgångar på tävlingsbanan. Betecknande är härvidlag att en grupp idrottsmän, med friidrottaren Erik Lemming i spetsen, gick hårt åt Svenska idrottsförbundets ledning i Idrottsbladet, då de menade att ledningen inte insåg att man hade ”ett ansvar av djupaste art” i att hjälpa de aktiva med förberedelserna så att de kunde försvara den ”framskjut[na] ställning inom den internationella idrottsvärlden” som landet tillskansat sig.[17]

Till detta kommer att den svenska OS-truppens nationella mission – oavsett idrottsnationalistiska förtecken – främst tycks ha varit en fråga som engagerade huvudstadens idrottsgrädda. Min genomgång av lokalpress ger vid handen att Antwerpen-OS i helhet rönte avsevärt mindre uppmärksamhet i landsorten än i Stockholmsområdet. I landsortstidningarna var nyhetsrapporteringen kring de olympiska spelen i hög grad koncentrerad till korta referat och notiser, när nu uppgifter om saken alls gavs plats i spalterna.[18] Detta skall kopplas samman med att den moderna tävlingsidrotten då alltjämt stod inför sitt verkliga genombrott, och att sportjournalistik följaktligen inte var någon högprioriterad del av lokalpressens verksamhet. Ytterst finns här annars anledning att knyta an till den utbredda uppfattningen att det var under decennierna kring sekelskiftet 1900 som den moderna svenska nationalismen slog igenom, och större grupper av svenskar började uppfatta sig själva som medlemmar av en svensk nation. Även om Balck med flera tidigt såg den moderna tävlingsidrottens förmåga att stärka de nationella gemenskapsbanden, var idrottsrörelsen ännu inte hela ”folket sak”.[19] Av detta följer att Holmängs mening ”att stämningen ute i landet torde ha” talat för Sveriges medverkan, i och med att ”[m]an hoppades, att de svenska idrottsmännen skulle kunna upprepa framgångarna från” OS 1912, ter sig vilseledande.[20]

När det gäller medverkan i Antwerpenspelens vintersportvecka måste för övrigt påpekas att man i Sverige var ovetande om att en sådan alls skulle äga rum när SOK, den 2 oktober 1919, formellt beslöt att acceptera den olympiska kallelsen. Journalisten Åke Jönsson har påpekat att IOK:s beslut (1914) att ta upp vintersport på OS-programmet aldrig fick någon större spridning på grund av första världskrigets utbrott kort därefter. Huruvida de svenska IOK-ledamöterna medvetet lade locket på, eller lät saken bero, yttrar han sig inte om. Klart är i vilket fall att inga vintergrenar fanns med på det Antwerpenprogram som först cirkulerade. Mot slutet av året (1919) dök det emellertid upp rykten i utländsk press som gick ut på att sådana tävlingar var planerade. För att bringa klarhet i vad som gällde vände sig SOK strax före jul till de belgiska värdarna. Den 2 januari inkom ett svarstelegram, där OS-arrangörerna meddelade att en olympisk vintersportvecka, med konståkning och ishockeysport, skulle gå av stapeln i april, det vill säga drygt fyra månader senare.[21]

Detta besked mottogs med blandade känslor. På sina håll gnisslades det om att införandet av vintersport stred ”svårt mot den allmänna principen för Olympiska spelen” – tongångar som går att känna igen från 1914 års OS-diskussioner. Av allt att döma gladde sig ändå de flesta som intresserade sig för den blågula OS-representationen över beskedet, eftersom det ansågs gynna Sveriges chanser i den olympiska nationstävlan. Även i de fall där det knorrades var man tydlig med att det var positivt i detta avseende. Om Sverige skulle vara med i OS var det på bästa sätt, utan hänsyn till tidigare reservationer, menade man. Anes utläggning i Nordiskt idrottslif, den 2 februari 1920, bär syn för sägen:

Det enda raka vore naturligtvis, att Sverige vägrade att vara med om alla […] tävlingar, som förrycka de moderna olympiska spelens program. Men vi äro ju bara människor, och det går i allmänhet över människors förmåga att avstå från något som kan vinnas. ’Ska vi vara med om Olympiska spel, så ska vi också vara med ordentligt och ta hem vad vi kan av priser’ är ett resonemang, som håller, och det skulle nog bara väcka förvåning och löje om vi kungjorde att vi av ideella skäl [avstod] från olympiska poäng, som vi kunde vinna. Och det skulle väcka harm här hemma.[22]

I och med att SOK redan fattat beslut om Sveriges deltagande i Antwerpen-OS förefaller frågan om en eventuell bojkott av de misshagliga vintersportmomenten alltså ha förvandlats till en icke-fråga. Som saker och ting utvecklades kunde man bara förlora på att hålla styvt på principen, i alla fall där det fanns chans till seger, tycks man ha resonerat.

Till saken hör att Sverige inom skridskosporten hade flera verkliga världsnamn, tillika medaljkandidater, varför ett uteblivande närmast vore detsamma som att ge bort nationspoäng till konkurrenterna. Från skridskosportens sida var man inte heller sen med att gripa tillfället i flykten. Redan i början av december, när ryktet om de olympiska vintersporttävlingarna precis nått landet, visste Dagens Nyheter att berätta att skridskoförbundets ordförande, Ulrich Salchow, tyckte att skridskoåkarna skulle kunna gå i bräschen i den olympiska poängjakten och ingjuta moral i den övriga truppen, förutsatt att de fick möjlighet att förbereda sig ordentligt, och om alla OS-kandidater kunde ställa upp. Vid SOK:s sammanträde den 20 december anhöll skridskoförbundet formellt om bidrag till sina förberedelser inför spelen.[23] Då kan olympialaget i ishockey knappast ens sägas ha varit i sin linda.

 

Det svenska OS-laget i ishockey 1920: upptakten

I organisatoriskt hänseende kan den svenska ishockeyhistoriens början dateras till den 30 oktober 1912, då Sverige tog plats i Internationella ishockeyförbundet. Bakgrunden var att två schweiziska bandyklubbar inkommit med önskemål om att få delta med varsitt bandy- eller ishockeylag i Nordiska spelen året därpå. För att möjliggöra detta gick Svenska fotbollförbundet, genom ordföranden Ludvig Kornerups försorg, in som medlem i Internationella ishockeyförbundet. Från Internationella ishockeyförbundets sida sade man sig vara villig att förlägga 1913 års ishockey-VM till Stockholm och Nordiska spelen, under det att resebidrag till de utländska gästerna utgick. Det tycke sig arrangörskretsen dock inte kunna lova, varför Internationella ishockeyförbundet i stället anordnade en EM-tävling i München med fyra lag, utan Sveriges medverkan. Därmed skrinlades också de svenska ishockeyplanerna för denna gång. Projektet tycks inte heller ha gjort något bestående intryck i landet. Betecknande är härvidlag att en särskild artikel, med den talande rubriken ”Mysterium: är vi egentligen 60?”, tar upp saken i Pucken, där sanningen i uppgiften att Sverige valts in i Internationella ishockeyförbundet redan 1912 ifrågasätts, då det ”[v]id den tidpunkten [bara] spelades […] bandy i Svedala, och en ishockeyklubba fanns på närmaste håll möjligen till påseende i Berlin”.[24]

Åren efter medlemskapet i Internationella ishockeyförbundet tycks också lusten att befatta sig med ishockeysporten ha minskat betänkligt inom Idrottssverige. Som framgått motsatte man sig från svenskt håll IOK:s förslag att ta upp vintersport – däribland ishockey – på OS-programmet. Även om Leif Yttergrens analys ger vid handen att det inte var ishockeyn i sig som bekämpades, utan att sporten kom i kläm i en organisatorisk maktkamp mellan svenska och internationella idrottspotentater, finns det uppgifter som visar på förekomsten av en tydlig skepsis mot det nya vinterspelet i landet vid tidpunkten. Vintern 1913 och/eller 1914 – uppgifterna går isär – skall Hans Georgii ha demonstrerat ishockeyspelet (som han lärt sig under sin tid som ingenjörsstuderande i Berlin, och snart tagit plats i det europeiska storlaget Berliner Schlittschuh Club) med tillhörande utrustning för ”Torsten Tegnér och den övriga bandynoblessen”.[25] Dessa herrar förefaller dock inte ha funnit Georgiis uppvisning vara något att yvas över, utan den verkar snarare ha legat till grund för en växande misstro mot ishockeyn i svenska idrottskretsar åren därpå. Det är i varje fall den bild som Tegnér själv gav i Idrottsbladet kort efter Antwerpen-OS ishockeyturnering:

Man hade hört hiskliga rykten om hockeyspelet i allmänhet och det nordamerikanska i synnerhet, alltsedan Hasse Georgii kom från sin flotta kontinentala sejour 1913 med sin långa klubba sin smart hanterade gummitrissa och sitt föraktfulla hånleende åt vårt enkla bandyspel. Att det var ett intressantare spel än bandy ’därför att det var så snabbt’, vitsordades av entusiaster som aldrig sett en hockeymatch, och le Mat [sic] höll före att bland hans landsmän från andra sidan havet funnes spelare så [… ] briljanta i åkning och dribbling, att han skulle kunna ställa upp 5 av dem i bandy (vilket spel de icke kände) och slå 11 Uppsalakamrater! Utan att allt för mycket imponeras på oss av all reklam och alla överord, men också utan partiskhet för vår egen ungdoms avhållna idrott, bandyspelet, satte vi oss tillrätta […] [i Antwerpens ispaltas]. Vi sågo då, för det första, att dåliga och ojusta ishockeyspelare, som t.ex. somliga belgier, göra ett sämre intryck än om de spelat bandy. Beroende på trängseln på planen, klubbornas svårhanterlighet och längd samt rätten att slå undan motståndarens klubba. Allt detta gör att en ishockeymatch lättare än en bandymatch urartar till en rå och meningslös rufforgie. En svag bandyspelare är sällan så svag, att han inte kan passa till en kamrat – han kan ju passa i alla riktningar – men då en ishockeyspelare har pucken äro alla framförvarande kamrater off-side, och en passning framåt är alltså meningslös (så vida vederbörande ej lägger an på att slå ihjäl tiden); en hockeyspelare som inte är styv dribblare har därför ett litet helsike att bli av med trissan eller utveckla spelet då han ej händelsevis har en omarkerad medspelare strax intill sig, och han förfaller då i trångmålet särskilt lätt till att ’spela på spelaren’. Se där vad som förorsakade att den första Olympiska matchen gjorde ett så pinsamt intryck på oss, trots den stora svenska segern [8–0 mot värdlandet Belgien, min anmärkning].[26]

Denna hållning sticker av rejält mot den oreserverade entusiasm för den svenska OS-satsningen i ishockey som Tegnér utger sig för att ha haft i Pucken. Vem textens ”vi” är förtydligas aldrig, men sammanhanget gör att man kan sluta sig till att det bör ha rört sig om ungefär samma personer som bevittnade Georgiis ishockeyuppvisning, med viss möjlig ”förstärkning” av andra skribenter och idrottsföreträdare på plats i Antwerpen. Säkert är dock att Tegnér menar att de inhemska ishockeyskeptikerna gick att räkna i pluralis även sedan den svenska truppen kommit till spelen, liksom att åsynen av den första regelrätta ishockeymatchen – den svenska storsegern till trots – var en sorglig upplevelse, i alla fall för hans egen del.

Totalt sett torde ändå antalet utpräglade ishockeyskeptiker ha varit ytterst begränsat i landet vid 1920-talets början. Detta av den enkla anledningen att det var ytterst få svenskar som över huvud taget kände till sporten. Efter att nyheten om de olympiska vintersporttävlingarna briserat cirkulerade en del osäkra uppgifter om ishockeyturneringen i fackpressen och de stora Stockholmstidningarna, under det att ledande sportjournalister och idrottsprofiler sökte övertrumfa varandra med sina ishockeykunskaper. Många av dem tycks föga förvånande ha haft svårt att hålla isär det inhemska hockeyspelet – det vill säga dagens bandy – och den kanadensiska importvaran, då både spelens beteckningar och grunddrag var påfallande lika.[27]

Situationen tycks ha klarnat något mot slutet av februari i och med att Anton Johanson rekvirerat en regelbok från OS-arrangörerna, varför man inte längre var ”hänvisad till förmodanden” rörande spelets utformning. Sammanblandningen av bandy och ishockey fortsatte likafullt långt in på våren, och så sent som en dryg månad efterden olympiska vintersportveckan omtalades den svenska spelartruppen i Idrottsbladet som en bandykontingent.[28] Det är alltså fullt möjligt – ja, till och med troligt – att det fanns de som utgick från att det var bandy som tagits upp på OS-programmet, om än en något annorlunda variant än den man praktiserade i Sverige, såsom den sjumannabandy som vid tidpunkten praktiserades i Norge. Med tanke på att den svenska OS-medverkan över huvud taget synes ha varit en angelägenhet främst för huvudstadens idrottsgrädda torde folkflertalet knappast heller ha gjort någon skillnad.[29]

Bland dem som faktiskt engagerade sig i den svenska OS-medverkan rådde för övrigt delade meningar om lämpligheten i att Sverige skulle låta sig representeras i ishockeytävlingen. Den 3 januari, det vill säga dagen efter det formella beskedet om de som förestående olympiska vintersportarrangemangen, konstaterade Dagens Nyheter:

Stort intresse torde det väcka inom våra hockey- eller bandyspelande klubbar att erfara att Olympiska spelen också komma att bjuda på tävlingar i ishockey, anordnade i mitten av april månad. Våra bandyspelare ha ju inte på mången god dag råkat ihop med utländska spelare, norrmännen undantagna […]. Om emellertid vårt deltagande skall bli framgångsrikt, torde det bli nödvändigt att utan dröjsmål lägga om vårt bandyspel så att det kommer i överensstämmelse med vad man i Antwerpen menar med ishockey. Detta spel sammanfaller visserligen i många avseenden med vårt bandy, men skiljer sig dock tillräckligt från bandyspelet för att ställa våra spelare utan varje utsikt till framgång, i fall ej den utländska hockeyspelstypen ordentligt inövas. [—] Skola vi vara med i Antwerpen få nog våra bandyspelare med energi kasta sig över detta spel, vilket […] icke endast tekniskt skiljer sig från bandy, utan även ställer mycket högre krav på träningen [min kursiv].[30]

Artikelförfattaren håller Sveriges medverkan i OS-ishockeyn för att vara ett vanskligt företag. Det är dock viktigt att notera att invändningen vare sig gäller ishockeyn som sådan eller Sveriges eventuella deltagande i de tidigare kritiserade vintersportmomenten. Vad som ifrågasätts är förnuftigheten i att ställa ett OS-lag på skridskor då utsikterna för att de inhemska bandyspelarna skall kunna bemästra ishockeyspelet ter sig minimala. Det fanns emellertid de som såg annorlunda på situationen. Samma dag konstaterade StockholmsTidningen att:

“Ishockey är en hos oss okänd tävlingsform, en omständighet som dock icke bör verka generande med det material, vi förfoga över. Några uppgifter om efter vilka regler detta spel skall äga rum ha ännu icke lämnats, men förmodligen – i all synnerhet som det skall spelas på inomhusbana – blir det med sjumannalag, längre klubbor än dem vi använda, samt trissa i stället för boll. I bandykretsar har man diskuterat saken ganska mycket, och det har varit tal om att anskaffa en kanadensisk tränare eller att sända någon lämplig man över till Kanada för att se, hur spelet skall spelas, men några åtgärder ha naturligtvis icke vidtagits i denna riktning så länge man ej haft klart besked, om denna idrott skulle komma med. Med den erfarenhet och träning, våra bandyspelare äga, är det emellertid knappt tal om, att vi icke på mycket kort tid skulle kunna skapa ett lag, vilket i ishockey skulle kunna representera oss med den största framgång. Man behöver ju endast erinra om att relativt medelmåttiga svenska bandyspelare, vilka kommit till utlandet och där tagit upp ishockey, inom kort fått plats i de mest förstaklassiga lagen och även där räknats bland de bästa spelarna. En god instruktör i ishockey, och vi bli säkerligen icke utan en god placering även där [min kursiv]”.[31]

Citatet visar på den väldiga hunger efter internationella idrottskontakter, och tillhörande stora öppenhet för att laborera med spelet, som fanns inom bandysporten under 1900-talets inledning. Inlägget sjuder därtill av ett remarkabelt blågult idrottsligt självförtroende: trots att ishockeyn var totalt okänd i landet menar upphovsmannen – med underförstådd hänvisning till Hans Georgii – att redan ett gäng halvdana inhemska bandyspelare borde kunna företräda Sverige med den äran i den olympiska ishockeyturneringen. Han visste även att berätta att ”[d]e ledande för” konståkning och ishockey ”äro även av den åsikten, att vi böra deltaga, särskilt som vi ha de bästa utsikter att göra oss mycket väl gällande. Om endast den ekonomiska sidan av saken kan ordnas, är allt klart”.[32]

Den avslutande kommentaren förtjänar några förtydliganden: För det första var den svenska ishockeyrepresentationen på intet sätt klar redan vid nyår. Som jag strax skall visa höll SOK inne med beslutet om ett deltagande i OS-ishockeyn i det längsta, under det att man ville försäkra sig om lagets slagkraft. För det andra fanns det inte någon ishockeyledning i dagens mening vid tidpunkten. De ledande grenföreträdare som enligt StockholmsTidningen var för ett deltagande i OS-ishockeyn bör dock ha varit Johanson (som i egenskap av fotbollförbundets sekreterare då även företrädde bandysporten) samt – åtminstone – delar av den övriga ”bandynoblessen”. För det tredje var finansieringen av den svenska OS-truppen en knäckfråga för den svenska OS-representationen i stort. De till buds stående medlen var i realiteten så pass begränsade att en ovillkorlig regel sattes upp redan i september 1919 (då förberedelserna inför spelen alltså var i full gång) som sade att SOK måste iaktta största möjliga sparsamhet.[33] Läget förbättrades emellertid mot slutet av året i och med att SOK:s kassör, friherre Sven Hermelin, via sina goda kontakter inom landets adels- och finanskretsar, lyckades dryga ut OS-kassan genom privatdonationer. Den varsamma penninghanteringen fortsatte likafullt: endast mindre poster utbetalades, och då till sådant som ansågs vara absolut nödvändigt. Det kärva ekonomiska läget innebar faktiskt att man inte kunde förbereda sig som man ville i alla sporter, och att vissa grenar – däribland de blågula paradgrenarna skridsko och brottning – länge löpte risk att bli utan svenskt deltagande.[34]

Att deltagande i den olympiska ishockeyturneringen då kom ifråga skall sättas samman med fotbollförbundets utomordentliga ekonomiska muskler. Anton Johanson lyckades nämligen att, med Torsten Tegnérs ord, ”troll[a] fram pengar” till projektet ur fotbollförbundets kassakista.[35] För övrigt verkar Johanson ha haft tumme med SOK:s centralgestalt, skattmästare Hermelin. Enligt den svenskamerikanske mångsysslaren Ernest Viberg, som fungerade som lagledare och massör för ishockeylaget, träffade närmare bestämt Johanson, uppbackad av honom själv och dennes kamrat från Columbiauniversitetet, Raoul Le Mat, Hermelin på Strand hotell i Stockholm, där Johanson framgångsrikt lade fram saken:

“Antons övertalningsförmåga var lysande, […] och när Rauol [sic] Le Mat kunde verifiera allt vad jag sade om ishockeyns utveckling i nya världen, så bestämde han sig för att Sverige skulle representeras i ishockey i Antwerpen trots att ingen av våra hemmaspelare någonsin sett en ishockeymatch”.[36]

Viberg talar dock tyst om att det inte räckte med att Hermelin slöt upp bakom satsningen för att ro den i land.

 

”Svenska ishockeylaget ’in being’”

Den 13 januari 1920 rapporterade Anton Johanson till SOK:s arbetsutskott att fotbollförbundet hade anställt en tränare och förskaffat material för den olympiska ishockeysatsningen. Han meddelade samtidigt att man förbehöll sig rätten att senare inkomma med svar huruvida Sverige skulle delta i OS-ishockeyn eller inte.[37] Tränaren ifråga var Raoul Le Mat. När han skrinnade in på Stockholms stadions skridskobana för det första träningstillfället, tisdagen den 27 januari klockan 15.00, var det inför ögonen på ”en biografdirektör jämte två underlydande med filmkamera, två fotografer och ett rätt betydande antal intresserade som [var] igenkända från fotbollsläktarens sektion för fribiljetter”, som StockholmsTidningen retsamt utryckte saken. Några ishockeyspelare syntes däremot inte till, tränarassisten Hans Georgii undantagen, eftersom fotbollförbundet endast i sista stund meddelat, att träningen skulle börja, men icke underrättat spelarna närmare om saken eller förvissat sig om de verkligen [var] lediga vid denna tid på dagen. Och då kan man ju icke begära, att ens den ivrigaste Antwerpenaspiranten skall kunna vara på ort och ställe.[38]

Så långt verkar projekteringen alltså inte ha involverat några egentliga spelare, utan bara rört en del förarbete av Johanson och hans kumpaner i idrottsrörelsens toppskikt, med ett inte obetydligt opinionsmässigt understöd från fackpressens och de stora Stockholmstidningarnas sida. För att få med de aktiva på båten anordnade fotbollförbundet ett möte med ett tjugotal bandyspelare där OS-satsningen ventilerades. Efter en del inledande preludier, i form av redogörelser för ishockeyn och dess regler av Georgii och Viberg, beslutades att OS-träningen för Stockholmsspelarnas räkning skulle gå av stapeln på stadion måndagar, onsdagar och fredagar klockan 15–17 och 21–22, under det att man i Uppsala tränade på torsdagar och lördagseftermiddagar. I och med att samtliga närvarande bandyspelare uttryckte stort intresse för saken verkar man ha hyst stort hopp om att projektet skulle bära frukt.[39]

Problemen fortsatte dock att torna upp sig. En stötesten var att februari utgjorde årets kanske mest intensiva bandymånad, varför OS-träningen i princip lades på is till dess att spelarnas ordinarie bandyåtaganden klarats av. Dagen efter SM-finalen i bandy, närmare bestämt den 1 mars, proklamerade Idrottsbladets förstasida trosvisst att det ”[s]venska ishockeylaget [var] ’in being’”. Samtidigt framhölls att logi var beställt på Grand Hotell i Antwerpen, under perioden 10–30 april, för 14 ishockeyspelare jämte Le Mat och Viberg. SOK, med Anton Johanson och Hermelin i spetsen, hade då även ordnat för att det svenska laget skulle få träna under riktiga förhållanden i Antwerpens ispalats.[40] Så sent som i början av mars, det vill säga mindre än två månader före det att den olympiska vintersportveckan skulle gå av stapeln, tycks OS-deltagandet i ishockey med andra ord huvudsakligen ha varit ett rent administrativt ärende, för att inte säga en direkt skrivbordsprodukt. Till saken hör att det egentliga lagbygget gick fortsatt på kryckor.

De ishockeyklubbar som fotbollförbundet specialbeställt från Nordamerika anlände i början av februari till Sverige med Sverige-Amerika-linjens flaggskepp, Stockholm, men fastnade i tullen. I stället gav sig Viberg i kast med att rita ishockeyklubbor efter kanadensiska mått. Dessa blev dock klumpiga och gjorde puckhanteringen problematisk, varvid spelarna i stället synes ha använt sina bandyklubbor.[41] I övrigt försvårades förberedelserna av att våren kom tidigt och jagade bort frosten, varför isträningen blev lidande. För att öva puckbehandling sökte man utan framgång efter en inomhuslokal till dess att en överenskommelse träffades om att laget skulle få disponera två av stadions omklädningsrum för ändamålet. Där kom spelarna sedan att fila på puckbehandlingen i strumplästen. I övrigt gladde man sig åt att en liten isplätt i stadions mest skuggiga del faktiskt gick att använda för isträning.[42] En artikel i Dagens Nyheter den 11 mars ger en inblick i situationen:

Ishockeyträningen är i full gång på Stadion. Man har nästan allting: is, målburar, trissa och framför allt träningsentusiastiska pojkar, men ännu inga klubbor. De skulle ha kommit till gårdagens träning, men syntes inte till, och man får lugna sig ett par dagar till. […] De små och lustiga, 4 fot höga burarna äro uppsatta och plankor utlagda runt hela den lilla banan, alltså så likt en ishockeybana som möjligt. Några Uppsalaspelare syntes ej till i går kväll, men det räckte med Stockholmspojkarna, som dalade, åkte och föste trissan för brinnande livet. Man kan ej påstå att ishockey är vackert i jämförelse med vårt bandy, men att det, trots den korta speltiden – 20 minuter varje halvlek – dock är tröttsammare kunde samtliga tränande intyga. Att däremot farten kan bli vansinnigare och spänningen lidelsefullare än i bandy förefaller troligt. Om vi skola lyckas i Antwerpen återstår att se. Ishockey är ett spel som fordrar oändligt av träning och erfarenhet. Ernest Viberg […] är emellertid förhoppningsfull. ’Svenskarna äro fenomenala på åkning’, menade han, och det kan göra nästan allt. Det gäller att få in tekniken med klubborna och den rätta taktiken, se’n går det nog. Och av vad jag hittills sett här på Stadion ha pojkarna gjort förvånansvärda framsteg. Se på Stor-Klas (Einar Svensson) i Göta till exempel; han åker och föser som om han aldrig gjort annat än spelat ishockey. Och Knatten Lundell från samma klubb är ej mycket sämre. Material finns det nog att göra ishockeyspelare av, bara vi få ha isen kvar litet längre. Svårast ställer det sig nästan med nya offsideregeln. Ingen får nämligen passa bollen till någon medspelare framför sig, med undantag av målvakten, men nämnda medspelare får i så fall endast vara högst en meter framför honom! För övrigt verkar hela spelet på en ovan betraktare ganska rörigt i jämförelse med bandy och man får se tiden an innan man kan njuta spelet på rätt sätt [min kursiv].[43]

Redogörelsen vittnar om att tveksamheterna inför ishockeysporten fanns kvar även efter det att OS-träningen kommit igång på allvar. Ishockeyspelet sägs vara både mindre smakfullt än den inhemska bandyn och svårt att greppa för ett otränat öga. Till saken hör att man i Uppsala – där de starkaste korten tycktes finnas – när allt kom till kritan alltså visade sig ha svårt att uppbåda något större intresse för ishockeyträningen. Ganska omgående kom nämligen den store stjärnan, Sune Almkvist, att tacka nej till medverkan, medan andra framstående Uppsalaspelare inte hördes av. Detta skapade oro i leden, där man redan tycks ha slitits mellan hopp och förtvivlan.[44]

Den stora förtjusning som spreds bland OS-entusiasterna, när det visade sig att laget vid sidan av Hans Georgii faktiskt kunde påräkna ytterligare några utlandssvenskar med meriter från ishockeyspel på hög internationell nivå, är därför inte att ta miste på. Signaturen ”Renderer” skrev i Nordiskt idrottslif:

Vi ha som sagt aldrig spelat ishockey här i vårt goda Sverige, och våra många goda bandyspelare stå därför tämligen främmande inför detta med bandy dock tämligen nära besläktade spel. Att därför tänka sig möjligheten att på den korta tid som återstår till Antwerpenspelens ’vintervecka’ träna upp ett lag ishockeyspelare av våra bästa bandydito, vilket sedan skulle resa ner till den olympiska staden och klå alla konkurrentlag, torde följaktligen vara väl djärvt och alldeles för optimistiskt. Nu är emellertid förhållandet det att vi dess bättre redan ha åtminstone tre ishockeyspelare av verkligt internationell klass, vilka alla ha anmält sig oförhindrade (trots att åtminstone tvenne av dem äro bosatta utanför landets gränser eller närmare bestämt i Berlin) att hjälpa gamla Sverige till den framgång vi så innerligt hoppas på. Det är [Nils] Molander och David Säfwenberg jag åsyftar. Och att jag vågar påstå att de äro oförhindrade bli med i laget som en mycket värdefull förstärkning för detta beror på, dels att den ene av nyssnämnda spelare, Säfwenberg, tillskrivit en vän här i Stockholm och meddelat, att både han och Molander gärna se, att de bli provade i det svenska representationslaget, och dels att nämnde Säfwenberg i detta brev meddelade, att han även sänt Svenska fotbollförbundet en skrivelse, vari han ber förbundet ha Molander i åtanke vid den slutliga hopsättningen av laget. Dessutom framhåller han, att det är fullkomligt omöjligt att på den korta tid, som återstår till spelen, träna upp ett fullgott lag, då ju de svenska spelarna äro ovana vid såväl den nya bollen eller rättare sagt trissan som spelsätt och spelregler. [—] Vad Molander beträffar upplyser S. om att denne spelat ishockey flera år och för närvarande väl får anses som den bästa spelaren i Tyskland. Dessutom besitter han förmågan att kunna spela lika bra på vilken plats i laget som helst. S. anser givet att Molander bör få en plats i laget. Om sig själv nämner inte S. någonting. Och den som känner den sympatiske idrottsmannen är inte detta ägnat att förvåna. Det är och har alltid varit S:s sätt att blygsamt eller inte alls framhålla sina egna förtjänster. Den som skriver dessa rader vet emellertid, att Säfwenberg är en mycket god hockeyspelare, sedan ett par år tillbaka bosatt i Berlin och tillhörande Berliner Sport-Club, i vars ishockeylag han nu intar en framstående plats såsom ledare av kedjan och lagets målskytt per preferance. Men han har helt säkert ingenting emot att prövas i det svenska olympialaget. Och det är att hoppas, att han även får den plats han rättvisligen bör ha i detta, d.v.s. centerforwardplatsen. Och så ha vi här hemma i Sverige (för tillfället i Åre) Hans Georgi [sic], som även han gjort sina lärospån i ishockey nere i Tyskland. Han är en utmärkt spelare av höginternationell klass och är naturligtvis självskriven i laget. Alltså ha vi tre man, som spelat spelet och äro fullt inne i alla dess finesser och som alltså få bli lagets stöttepinnar. Sedan bör det inte bli alltför svårt att bland alla våra många goda bandyspelare plocka ut ytterligare 4 man för att få laget fullt och därtill få ett lag, som bör kunna resa till den olympiska staden med en hel del berättigade förhoppningar om framgång. Det finns många att välja på. Konsten är bara att placera de bästa på rätt plats.[45]

David Säfwenberg (vars bror, IFK Uppsalas bandymålvakt Sven ”Sleven” Säfwenberg var en av de inhemska OS-kandidaterna) hade alltså hört av sig på eget bevåg och tipsat om möjlig förstärkning av Antwerpenlaget i form av den tysklandssvenske idrottsledaren Nils Molander, samt indirekt sig själv. Snart visade det sig också att det fanns en fjärde svensk som hade spelat ishockey på hög internationell nivå, närmare bestämt den i England bosatte Hansjacob Mattsson, som Molander skall ha rekommenderat för saken. Därmed beslöt SOK:s arbetsutskott, den 30 mars, att ”omedelbart” anmäla fotbollförbundets lag till Antwerpenspelens ishockeytävling, men gav samtidigt Hermelin och Johanson i uppdrag att fälla det definitiva avgörandet huruvida man skulle delta i turneringen eller inte.[46]

När Hermelin och Johanson gjorde detta har inte gått att fastställa, men det kan mycket väl ha skett vid det av Viberg omtalade mötet på Strand hotell (han preciserar aldrig tidpunkten för sammankomsten). SOK:s beslut att anmäla ett lag, under det att Hermelin och Johanson uppdrogs att komma med det slutgiltiga beskedet om OS-deltagandet skulle fullföljas eller ej, kan annars ses som en försiktighetsåtgärd, eftersom man på så sätt fick ytterligare några dagar på sig att försäkra sig om lagets slagkraft, innan truppens planerade avfärd den 5 april. Ishockeyträningen hade ju då praktiskt taget bara pågått under en dryg månads tid, varför lagets utsikter att ”göra sig” i Antwerpen kringgärdades av frågetecken. Till saken hör att man från finskt håll strax dessförinnan hade meddelat att man inte skulle delta i OS-ishockeyn på grund av träningssvårigheter och de främmande reglerna. Detta besked bör ha satt myror i huvudet på dem som stod bakom de svenska ishockeyplanerna, i synnerhet eftersom Finland året före slagit Sverige med 4–1 i historiens första bandylandskamp länderna emellan.[47]

Samtidigt säger SOK:s agerande mycket om den svenska ishockeysatsningens förankring inom idrottsrörelsen i stort – eller brist på sådan, för att vara mer exakt. Hur man än vrider och vänder på saken framstår nämligen Sveriges medverkan i Antwerpen-OS ishockeyturnering som ett elitprojekt, framdrivet av ett fåtal tunga aktörer inom idrottsrörelsens och samhällets absoluta toppskikt, och detta i hög grad vid sidan av sådant som officiella organ och formella beslutsprocesser. I själva verket finns det mycket som gör att man kan dra tydliga paralleller mellan den olympiska ishockeysatsningen och den informella maktutövning som historikern Niklas Stenlås menar att 1940-talets ekonomiska elit utövade via sina sociala nätverk. Det gäller närmare bestämt:

  • De knapphändiga uppgifter om projekteringen som står att finna i fotbollförbundets och SOK:s arkiv.
  • Ernest Vibergs och Torsten Tegnérs redogörelser om spelet bakom kulisserna inför OS-satsningen.
  • Den skepsis som fanns mot ishockeysporten inom idrottsrörelsen.
  • David Säfwenbergs korrespondens till hemmafronten där han talade för Nils Molanders sak – och indirekt sin egen – samt uppgiften om Molanders rekommendation av Hansjacob Mattsson.
  • Den samtida kritiken mot Anton Johansons förment nyckfulla och självsvåldiga ledarstil. [48]

Jag menar följdenligt att Johanson och Hermelin – med understöd av Le Mat, Viberg, Georgii, Säfwenberg, Molander och Mattsson, jämte de andra som slöt upp bakom projektet, nämligen de aktiva bandyspelarna samt de pressföreträdare som beredde väg genom att rosa satsningen – kan betecknas som en ”inre krets” på liknande sätt som de tongivande företagsledare Stenlås studerat. Det var genom de sociala relationer och förtroendeuppdrag som medlemmarna i denna ”inre ishockeykrets” innehade som OS-deltagandet kunde förverkligas: fotbollförbundet och SOK fungerade som satsningens tyngsta ”pjäser”, vilka kunde mobiliseras för ändamålet tack vare Johanson och Hermelin, medan vägval och handlingsstrategier i mycket tog form via intima relationer utanför de inblandade organisationernas protokoll. Till saken hör att ishockeyn tycks ha spridits från Nordamerika till Europa via överlappande sociala kontaktnät inom sekelskiftets (1900) mondäna sällskapsliv, varför sportens upptagande i Sverige passar väl in i ett större internationellt mönster.[49]

Stenlås menar att formeringen av den inre kretsen av svenska företagsledare var en naturlig följd av näringslivets organisering på nationell nivå. På motsvarande sätt kan uppkomsten av denna inre ishockeykrets sägas ha betingats av den inhemska idrottsrörelsens gestaltning. Väl att märka är annars att dess manöverutrymme underlättades av den inom idrottsvärlden så starka tilltron till praktisk kunskap: utan den legitimitet som Le Mats, Georgiis, Säfwenbergs, Molanders och Jacobssons tidigare ishockeyerfarenheter skänkte projektet hade det knappast gått att genomföra.[50]Samtidigt är det viktigt att notera de specifika historiska omständigheter som skapade förutsättning för den inre ishockeykretsens agerande, det vill säga den nationalistiska pragmatism – eller opportunism, om man så vill – som präglade OS-representationen i stort, jämte den väldiga hunger efter internationellt utbyte och den tillhörande stora öppenheten att laborera med spelet, som fanns inom bandysporten. Det var dessa som tillsammans bildade den nödvändiga jordmån i vilken OS-satsningen kunde slå rot och blomma upp.

Allt detta går för övrigt att utläsa av Tegnérs ovan anförda yttrande om tveksamheterna inför ishockeyn 1920, där han förutom att påpeka att satsningen bars fram av ”entusiaster som aldrig sett en hockeymatch” – trots påtaglig skepsis mot sporten inom idrottsrörelsens i övrigt – konstaterar att:

“[ä]ndamålet med Sveriges Olympiska hockeyrepresentation var dubbelt: dels att om möjligt ’göra sig’ i det för oss nya spelet och eventuellt hemföra poäng, dels att få en inblick i spelet och erfarenheter som kunna tjäna till grundval när det gäller att avgöra frågan: bandy eller ishockey som svenskt vinterspel?”[51]

Det är således tänkbart – ja, till och med troligt – att den ishockeyskepsis som Tegnér med flera kände vid tidpunkten bottnade i oro över vad som skulle hända med den inhemska bandyn. Icke desto mindre skall understrykas att jag intefunnit några andra uppgifter om att den olympiska ishockeysatsningen 1920 var avsedd som en probersten för frågan huvudvida man skulle överge bandyspelet till förmån för ishockeysporten.

Hur medlemmarna i den inre ishockeykretsen resonerade går annars inte att fastställa. Några reflexioner är dock på sin plats. Som historikern Torbjörn Andersson noterat kritiserades Anton Johanson ofta för att stå alltför kallsinnig inför svenska segrar och nederlag i fotboll under det att han mest tycktes vara ute efter att vinna makt och ära, gärna internationell sådan. Under mellankrigstiden kom Johansons snabbt uppblossande ishockeyintresse att misstänkliggöras på samma grunder.[52] I vad mån det fanns fog för kritiken om hans egennyttiga agerande går inte att klargöra, men i och med att den förföljde honom under hela hans tid vid rodret för svensk ishockey bör man inte blunda för möjligheten att Johanson kan ha använt den svenska ishockeysatsningen som en sprängbräda för sin idrottsledarkarriär internationellt sett.

Även Raoul Le Mat och spelarna kan mycket väl ha använt OS-deltagandet för egen vinning. För Le Mats del innebar engagemanget för svensk ishockeysport att hans biografrörelse fick extra publicitet.[53] Det bör också ha givit honom goda möjligheter att knyta kontakter med personer i idrottsrörelsens och samhällets absoluta toppskikt, vilka sedan kunde förräntas på olika sätt. När det gäller spelarna i OS-truppen finns det inga uppgifter om varför de ställde upp. Någon/några av dem kan ha varit uppfylld av nationalistiskt patos och därmed inte önskat något hellre än att slå ”ett slag för Sverige”. Med tanke på de stora stridigheterna kring ”det nationella” vid denna tidpunkt är det ändå mer troligt att de ville mäta sina krafter mot andra idrottare av internationell toppklass och/eller att de hoppades få en fläkt av stora världen. Till saken hör att ishockeyns ställning som en ”stor, internationell idrott, som [gav] utövarna jättechanser att få resa omkring i världen och se sig omkring [senare omnämndes som] en av sportens påtagliga fördelar”.[54]

Att jag lyfter fram detta är inte för att väcka sensation eller för att ”avslöja” någon. Vad jag vill är i stället att fästa uppmärksamhet på den viktiga omständighet att det sällan eller aldrig var den rent idrottsliga behållningen av spelet som fick folk att ta upp ishockeyn i sportens barndom. Det gäller inte minst när ishockeyn först introducerades, då både kunskaperna om sporten och intresset därför var närmast obefintliga i landet.

 

Slutkommentarer

[1] Denna artikel utgör en förkortad och delvis omarbetad version av min avhandling; Folkhemmet på is. Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920–1972, Malmö 2010.

[2] Ishockeysportens ursprung är omtvistat. Inom ishockeyforskningen sägs idag allmänt att den första regelrätta ishockeymatchen spelades i Montreal den 3 mars 1875. När ishockeyn kom till Europa är oklart. Vid pass 1906 skall dock sporten ha börjat överflygla förlagan bandy på den europeiska kontinenten; se Stark 2010, s. 76–88.

[3] Helge Berglund (red.) Pucken. En bok om svensk ishockey, Stockholm 1972, s. 65–67. Monte Afzelius var en bandy- och fotbollspelare från Gävle som efter att ha värvats till AIK (1910) emigrerade sig till Amerika. Enligt uppgift skall han där ha tagit upp ishockey; se Svensk ishockey 75 år. Ett jubileumsverk i samband med Svenska ishockeyförbundets 75-årsjubileum. Historien om svensk ishockey, redigerad av Janne Stark & Hasse Andersson, Vällingby 1997, s. 15.

[4] Thorwald Olsson, Yrke: Proffs i NHL, Stockholm 1979, s. 22; Kenth Hansen, “The Birth of Swedish Ice Hockey – Antwerp 1920”, i Citius, Altius, Fortius (blev 1997 Journal of Olympic History) 1996:2, s. 5–27; Svensk ishockey 75 år 1997, s. 11, 16; Sveriges hockey historia, utgiven av Kamratföreningen Sveriges ishockeyjournalister, Malmö 1998, s. 15–16; Bill Sund, “The Origins of Bandy and Hockey in Sweden”, i Colin Howell (red.), Putting It On Ice. Vol II: Internationalizing “Canada’s Game”, Gorsebrook Research Institute, Saint Mary’s University, Halifax, Nova Scotia 2003, s. 15–20.

[5] Rolf Haslum, Idrott, borgerlig folkfostran och frihet: Torsten Tegnér som opinionsbildare 19301960, Stockholm 2006, s. 34, 149; Svensk ishockey 75 år 1997, s. 30.

[6] Se t.ex. Olsson 1979, s. 22; Hansen 1996, s. 5–27; Svensk ishockey 75 år 1997, s. 16–34; Sveriges hockey historia 1998, s. 15–16; Sund 2003, s. 15–20.

[7] Per Olof Holmäng, Idrott och utrikespolitik. Den svenska idrottsrörelsens internationella förbindelser 1919–1945, Göteborg 1988, s. 3–4; K Arne Blom & Jan Lindroth, Idrottens historia. Från antika arenor till modern massrörelse, Farsta 1995,

  1. 164–165; Torbjörn Andersson, Kung Fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, Eslöv 2002.

[8] Holmäng 1988, s. 51–58; Allen Guttmann, The Olympics. A History of the Modern Games, Urbana 2002, s. 37–52.

[9] Nordisk familjeboks sportlexikon, band 1, Stockholm 1938, s. 622–623; Holmäng 1988, s. 6–11, 32–35, 203–292; Torbjörn Andersson 2002, s. 298–299; Jan Lindroth, ”Idéer och debatter”, i Jan Lindroth & Johan R. Norberg (red.), Ett idrottssekel. Riksidrottsförbundet 1903–2003, Stockholm 2002, s. 139–179, särskilt s. 153–155.

[10] Holmäng 1988, s. 57–58, 64 (citat).

[11] Leif Yttergren, I och ur spår. En studie om konflikter och hjältar i svensk skidsport under 1900-talet, Lund 2006, s. 42–45, 60–61. Citat, s. 60.

[12] Holmäng 1988, s. 57–65. Citat, s. 65.

[13] Lindroth 2002, s. 153–154, s. 153 (citat); Henrik Sandblad, Olympia och Valhall. Idéhistoriska aspekter av den moderna idrottsrörelsens framväxt, Stockholm 1985, s. 369.

[14] Ane, ”Antwerpen. Böra vi deltaga i alla idrottsgrenar?”, Nordiskt idrottslif 6/10 1919.

[15] ”Ett energiskt arbete för Antwerpenspelen nödvändigt”, Svenska Dagbladet, 6/12 1919.

[16] ”Stor donation åt vår idrott till Antwerpen”, Dagens Nyheter, 22/12 1919; ”100,000 kr. ha donerats för Sveriges deltagande i Antwerpen-Spelen”, StockholmsTidningen, 22/12 1919 (citat).

[17] ”Till Svenska Idrottsförbundet”, Idrottsbladet, 7/11 1919; Jens Ljunggren, ”Tradition eller tävling? Nordiska spelen och kampen om vad idrott är”, i Historisk tidskrift 1997:3, s. 351–374.

[18] Se t.ex. ”Kanada besegrade Sverige”, Arbetet 27/4 1920; ”Sveriges olympiska komité [sic]”, Arbetarbladet 23/12 1919; ”Olympiska spelen i Antwerpen”, Sydsvenska Dagbladet Snällposten 24/1 1920; ”Träningarna för Antwerpenspelen”, Upsala Nya Tidning 1/3 1920.

[19] Se t.ex. Jan Lindroth & Johan R. Norberg (red.), Ett idrottssekel. Riksidrottsförbundet 1903–2003, Stockholm 2002; Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige. Det nationellas omvandlingar, Borås 1993; Martin Alm, Americanitis: Amerika som sjukdom eller läkemedel. Svenska berättelser om USA åren 1900–1939, Lund 2002.

[20] Holmäng 1988, s. 65.

[21] ”Konståkning på skridsko i Antwerpen?”, Dagens Nyheter 4/12 1919; ”Stor donation åt vår idrott till Antwerpen”, Dagens Nyheter 22/12 1919; ”Skridskosporten vid Antwerpen nu säkerställd”, Dagens Nyheter 3/1 1920; ”Vinteridrott på det olympiska programmet”, Stockholms-Tidningen 3/1 1920; Sammanträdesprotokoll 20/12 1919, Sveriges Olympiska Kommittés arkiv, Riksarkivet: Marieberg, AI:4; Åke Jönsson, Nordiska spelen. Historien om sju vinterspel i Stockholm av olympiskt format 1901 till 1926, Stockholm 2001, s. 182.

[22] Ane, ”Olympiska poäng”, Nordiskt idrottslif, 2/2 1920. Se även Se t.ex. Renderer, ”Konståkning och ishockey på Antwerpenprogrammet”, Nordiskt idrottslif 7/1 1920 (citat); ”Konståkning på skridsko i Antwerpen?”, Dagens Nyheter 4/12 1919; ”Vintersport vid Antwerpenspelen”, Svenska Dagbladet 3/1 1920; Sammanträdesprotokoll 20/12 1919, SOK:s arkiv, AI:4.

[23] ”Konståkning på skridsko i Antwerpen?”, Dagens Nyheter 4/12 1919; Sammanträdesprotokoll 20/12 1919, SOK:s arkiv, AI:4.

[24] ”Ishockey vid Nordiska spelen”, Nordiskt idrottslif 12/11 1912; Jönsson 2001, s. 141–142; Pucken 1972, s. 52 (citat).

[25] Svensk ishockey 75 år 1997, s. 10.

[26] T.T. (Torsten Tegnér), ”Bandy eller ishockey?”, Idrottsbladet 14/5 1920. Tegnérs berättelse om starten för svensk ishockey i Pucken rymmer inga uppgifter om att sporten skall ha bemötts med skepsis. Tegnér skriver dock att ”Georgii fick vi se […] livslevande med långklubba och puck, i ett något spöklikt ensamfigurerande vid våra bandyträningar”, vilket kan läsas som ett tecken på att ishockeyn sågs som en främmande fågel. I Pucken påstår Tegnér dessutom att han blev intresserad av ishockey redan 1906; Pucken 1972, s. 64.

[27] Se T.T. (Torsten Tegnér), ”Bandy och ishockey”, Idrottsbladet 26/1 1920; ”Vintersport vid Antwerpenspelen”, Svenska Dagbladet 3/1 1920; ”Ishockey på Antwerpenprogrammet”, Dagens Nyheter 3/1 1920; ”Vinteridrott på det olympiska programmet”, Stockholms-Tidningen 3/1 1920.

[28] ”Ishockeyreglerna”, Idrottsbladet 1/3 1920 (citat); Abraham Larsson, ”Från Grönköpings Hosiront”, Idrottsbladet 21/5 1920; ”Sjunde olympiska spelen inför öppnandet”, Svenska Dagbladet 18/4 1920.

[29] Se Bandy- och ishockeyboken 1936, Stockholm s. 45; Nordisk familjeboks sportlexikon, band 1, 1938, s. 623; Sportens lille jätte 1948, Stockholm, s. 60–63.

[30] ”Ishockey på Antwerpenprogrammet”, Dagens Nyheter 3/1 1920.

[31] ”Vinteridrott på det olympiska programmet”, Stockholms-Tidningen 3/1 1920.

[32] ”Vinteridrott på det olympiska programmet”, Stockholms-Tidningen 3/1 1920.

[33] Bilaga 3 till sammanträdesprotokoll 19/9 1919, SOK:s arkiv, AI: 4; Se Arbetsutskottets mötesprotokoll 30/3 1920, SOK:s arkiv, AI:4.

[34] Arbetsutskottets mötesprotokoll 3/2 1920, SOK:s arkiv, AI:4; Ane, ”Antwerpen. Böra vi deltaga i alla idrottsgrenar?”, Nordiskt idrottslif, 6/10 1919”; Stor donation åt vår idrott till Antwerpen”, Dagens Nyheter, 22/12 1919; ”100 000 kr ha donerats för Sveriges deltagande i Antwerpen–Spelen”, StockholmsTidningen, 22/12 1919; ”100,000 kr. åt svensk idrott till Antwerpen”, Upsala Nya Tidning, 23/12 1919; Torbjörn Andersson 2002, s. 107.

[35] Pucken 1972, s. 67.

[36] Ishockeyboken 1957/58, Stockholm, s. 51–52. Se även Svensk ishockey 75 år, 1997, s. 6–15.

[37] Arbetsutskotts mötesprotokoll 13/11920, SOK:s arkiv, AI:4.

[38] ”Tränare utan elever. Ishockeyspelarna kommo ej till träningen”, StockholmsTidningen 28/1 1920.

[39] ”Ishockeyspelarnas möte igår”, Dagens Nyheter 3/2 1920; ”Träningen i ishockey”, StockholmsTidningen 3/2 1920.

[40] ”Allt väl i Antwerpen säga våra delegerade, på lördagen hemkomna”, Dagens Nyheter 29/2 1920”.Svenska ishockeylaget ’in being’”, Idrottsbladet, 1/3 1920 (citat).

[41] ”Svenska ishockeylaget ’in Being’”, Idrottsbladet 1/3 1920; ”Ishockey”, Idrottsbladet, 12/3 1920; ”Ishockeyspelarnas möte igår”, Dagens Nyheter 3/2 1920; ”Träningen i ishockey”, StockholmsTidningen 3/2 1920; Svensk ishockey 75 år 1997, s. 17.

[42] ”Vad man talar om i idrottskretsar”, Idrottsbladet 5/3 1920; ”Ishockeyträningen i gång på Stadion. Spelarna i full träning på provisorisk bana”, Dagens Nyheter 11/3 1920.

[43] ”Ishockeyträningen i gång på Stadion. Spelarna i full träning på provisorisk bana”, Dagens Nyheter 11/3 1920.

[44] ”Vårt ishockeylag till Antwerpen”, Nordiskt idrottslif 22/3 1920; Arbetsutskottets mötesprotokoll 30/3 1920, SOK:s arkiv, AI:4.

[45] Renderer, ”Olympiska spelen. Vårt deltagande i ishockey”, Nordiskt idrottslif 11/3 1920.

[46] Arbetsutskottets mötesprotokoll 30/3 1920, SOK:s arkiv, AI:4.

[47] På grund av passiviseringsbekymmer tvingades man dock skjuta på avfärden till den 7 april, kl 7.44; se Mr Jones (David Jonason), ”Hockeyspelarna fara till strid i Belgien. Poäng hem eller ej?” Dagens Nyheter 8/4 1920. Se även ”Kort om sport”, Dagens Nyheter 8/4 1920; ”Intet finskt bandylag till Antwerpen”, Svenska Dagbladet 15/3 1920; Nordisk familjeboks sportlexikon band 1, s. 639.

[48] Niklas Stenlås, Den inre kretsen. Den svenska ekonomiska elitens inflytande över partipolitik och opinionsbildning 1940–1949, Lund 1998. Om kritiken rörande Anton Johansons excentriska och egennyttiga agerande; se t.ex. Mannen med järnmasken, ”Ishockey – interiörer”, Idrottsbladet 9/1 1922.

[49] Stark 2010, s. s. 76–88; Stenlås 1998, s. 338–343.

[50] Den starka tilltron till praktisk kunskap inom ishockeysporten diskuteras i Per Göran Fahlström, Ishockeycoacher. En studie om rekrytering, arbete och ledarstil, Umeå 2001.

[51] T.T. (Torsten Tegnér), ”Bandy eller ishockey”, Idrottsbladet 14/5 1920.

[52] Andersson 2002. Se t.ex. Mannen med järnmasken, ”Ishockey – interiörer”, Idrottsbladet 9/1 1922; ”Till Styrelsen för Svenska Ishockeyförbundet, Stockholm den 27 mars 1936”, Bilaga till Styrelseprotokoll 27/4 1936, Svenska ishockeyförbundets (SvIF) arkiv, Riksarkivet: Arninge, AIa:2.

[53] Se t.ex. Styrelseprotokoll 19/3 1926, SvIF:s arkiv, AIa:1; ”Picadilly”, Svenska Dagbladet 10/2 1927; Ishockey: Handbok om ishockeyspelet, Stockholm 1939, s. 38.

[54] Sportens lille jätte 1948, Stockholm, s. 714.

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se