Hockeyisten Laddar

Svenska landslagsstrejker genom historien

Nyligen gästkrönikerade jag på Hockeysverige.se med en historisk betraktelse över svenska landslagstrejker i ishockey. Bakgrunden var Damkronornas då dagsaktuella strejkbesked.

Jag återpublicera nu texten här. Krönikan går även att finna på Hockeysveriges hemsida. Klicka bara på denna länk.

SVENSKA LANDSLAGSSTREJKER GENOM HISTORIEN

Gästkrönika på Hockeysverige, publicerad måndagen den 24 augusti, 2019.

Spelarbojkotten i det svenska damlandslaget i ishockey, Damkronorna, har föga förvånande utlöst en livlig diskussion inom Ishockeysverige. Det gäller inte minst i sociala medier, där åsikterna i frågan närmast går tretton på dussinet. En sak har dock ännu inte lyfts fram i debatten, nämligen det faktum att det inte är första gången som svensk ishockey skakats av strejkande landslagsspelare. 

Den bojkottade Nordamerikaturnén 1965/1966

Hösten 1965 tackade 17 etablerade landslagsspelare – däribland välkända namn som Sven TumbaNils “Dubbel-Nils” Nilsson och Ulf Sterner – nej till Tre Kronors förestående Nordamerikaturné, den 20 december till 6 januari. Först uppgavs civila skäl ligga bakom de massiva avhoppen; spelarnas familje- och arbetssituationer omöjliggjorde bortavaro under jul- och nyårshelgen, hette det. Snart kröp det emellertid fram att den egentliga huvudorsaken till att i princip hela det ordinarie landslaget avstod från Tre Kronors Nordamerikavistelse var ekonomisk.

Svenska Ishockeyförbundet erbjöd Tre Kronor ett dagtraktamente på 70 kr (motsvarande ungefär 700 kr i dagens penningvärde) under resan. Det tyckte spelarna var alldeles för lite.

“Allting går upp i pris. Men spelarnas arvoden är fortfarande lika små. Vi har inte fått någon löneförhöjning”, konstaterade Tre Kronors lagkapten, Ronald “Sura-Pelle” Pettersson, i en intervju i Idrottsbladet i början av december, då det hade kommit fram att det var fråga om en spelarstrejk.

”Sura-Pelles” uttalanden ska ses i ljuset av att ishockeyintresset då blommade som aldrig förr i landet. Publiktrycket ökade snabbt under efterkrigstidens första decennier. Detta i kombination med införandet av tröj- och sargreklam i skarven mellan 1950- och 1960-talet innebar ett stort tillskott av likvida medel i de tidigare så barskrapade förbunds- och klubbkassorna. Trots det kände spelarna uppenbarligen inte att de fick sin beskärda del av kakan, åtminstone när det gällde spel i Tre Kronor.

I själva verket tycks många svenska elitspelare – superentreprenören Sven Tumba och en del andra undantagna – ha haft det svårt att få allt att gå ihop ekonomiskt. I samma veva gjorde nämligen Spelarföreningen, dåtidens spelarfack (SICO), gällande att:

De flesta av våra landslagsmän för närvarande är jagade av taxerings- och skattemyndigheterna och sedan de betalt skatt för sina matchpremier blir det inte många ören över efter en hel säsong.

Uppgiften ter sig närmast rent häpnadsväckande! Detsamma kan sägas om den lösning på situationen som spelarföreningen faktiskt föreslog, det vill säga införandet av segerpremier:

“Om vi får ordentlig ersättning (exempelvis under VM-turneringarna) har man också rätt att kräva mera av oss. Veteranerna i landslaget gör ingen hemlighet av att de har svårt att gå upp i varv. Det är roligt under de första åren, men med tiden blir man trött på ära och berömmelse och då känns det närmast som en plikt att vara med. Det behövs någonting extra (underförstått: pengar) för att man ska kunna skärpa sig”, resonerade ”Sura-Pelle” när han som Spelarföreningens ombud lade ut texten.

Svenska Ishockeyförbundet lät sig ändå inte bevekas. I stället för att höja spelarersättningen i Tre Kronor valde man att skicka ett gäng påläggskalvar, de så kallade ”Ungkronorna”, till USA och Kanada.

Detta drag kom i sin tur att få både positiva och negativa konsekvenser. En positiv effekt var att den förestående generationsväxlingen i Tre Kronor därmed fick en flygande start, då unga stjärnskott – såsom Leif “Honken” HolmqvistTord Lundström och Lars-Erik Sjöberg – kom att få känna på hetluften tidigare än kanske väntat. Samtidigt gav resan förbundsledningen en bitter eftersmak, eftersom NHL-scouterna svärmade som flugor kring de lovande svenskarna. Förbundskapten Arne Strömberg skrädde inte orden när han summerade sina intryck mot slutet av resan:
– Det minsta man kan begära är väl att de presenterar sig för oss i ledningen, innan de börjar diskutera med våra grabbar. Det här smygandet före och efter matcherna är lite olustigt.

Flera av ”Ungkronorna” kom också senare att lämna Sverige för att prova lyckan inom den nordamerikanska proffscirkusen, däribland ovannämnda Holmqvist, Lundström och Sjöberg.

Strejkhotet på Johanneshov 1978

Dagarna före Tre Kronors vänskapsmatch mot Tjeckoslovakien på Johanneshovs isstadion, måndagen den 13 februari 1978, började det cirkulera uppgifter i media om att de blågula landslagsmännen skulle strejka ifall inte deras pågående löneförhandlingar med Svenska Ishockeyförbundet föll väl ut. Ishockeyförbundets dåvarande generalsekreterare, Jan-Åke Edvinsson, sade sig ändå inte vara oroad när Dagens Nyheter konfronterade honom med de brännande ryktena:

“Det har pratats om att spelarna hotar med strejk om de inte får igenom alla sina krav. Det tar vi mycket lugnt på. För det första har det aldrig yttrats något strejkhot mot oss. Förhandlingarna har ju inte ens kommit in i ett slutskede. Och det här är ju bara rutinsaker som vi håller på med varje säsong.”

Edvinssons svar publicerades i Dagens Nyheters fredagsnummer, den 10 februari. Redan dagen därpå var det emellertid annat ljud i skällan. Då visste tidningen att rapportera att löneförhandlingarna minsann hade brutit samman:

“Spelarna företrädda av Stig SalmingLasse LindgrenUlf Weinstock och Mats Waltin hävdade vid ett sammanträde med VU-ordföranden Arne Grunander och generalsekreteraren Jan-Åke Edvinsson att Tre Kronor inte kommer ut till spel mot tjeckerna – om inte spelarnas krav tillgodoses. Striden gäller 50 kronor (cirka 200 kr i dagens penningvärde). Tidigare har spelarna i förlorad arbetsförtjänst erhållit 250 kr. Nu vill man ha en höjning till 350 kr – förbundet är villigt att gå med till 300, men inte längre.”

Den svenska presskåren skrev spaltmeter om den hastigt uppblossande lönekonflikten. Svenska Ishockeyförbundet satt i en rävsax, menade man allmänt: samtidigt som förbundet ville undvika direkt konfrontation med landslagsmännen kunde det inte låta sig toppridas av spelarnas krav.

Intressant nog förefaller däremot vare sig Serieföreningen (dåtidens SHL) eller de enskilda Elitserieklubbarna, det vill säga landslagsmännens ordinarie uppdragsgivare, ha känt sig nödbedda med att gå i clinch med spelarna. Tvärtom! Högt och ljudligt gick Serieföreningen ut med uppgiften att de stod bakom förbundets linje till 100 procent. Under lördagen hörde dessutom ett antal Elitserieklubbar av sig direkt till Svenska Ishockeyförbundets ordförande, Ove Rainer, för att personligen intyga sitt stöd. Färjestad BK:s starke man, den omsusade klubbordföranden Kjell Glennert, passade även på att vädra sina åsikter i pressen:

“Hockeyförbundet får inte ge vika. Min personliga uppfattning är att man redan gått spelarna till mötes så långt som möjligt. Jag har mycket svårt att förstå spelarnas krav. Redan 300 kr/dag motsvarar en månadslön på 9 000 kr (cirka 36 700 kr omräknat i dagens pengar) – och det är det väl få, om knappast någon spelare i Tre Kronor som har den månadslönen”, röt Glennert när Dagens Nyheter nådde honom för en kommentar.

Skellefteå AIK:s ordförande, Jan-Ulf Mitchell, delade Glennerts frustration:

“Att strejkhotet förts in som ett vapen upplever jag som mycket olustigt, och vad säger egentligen RF:s bestämmelser? Jo, har du uttagits att representera Sverige är du skyldig till detta, om inte speciella skäl kan föreläggas. Oavsett vilket beslut än förbundet fattar får följderna absolut inte bli att kraven på oss klubbledare ökar. Då är vi inne i en farlig utveckling som kan sluta med katastrof för klubblagshockeyn. Jag förstår heller inte varför inte Elit-spelarnas egen intresseorganisation SICO är förhandlingspart med förbundet. Det vore riktigare, tycker jag.”

Serieföreningen och de enskilda klubbföreträdarna motsatte sig alltså landslagsmännens krav på 50 kr mer i dagersättning med hänvisning till en kombination av teknikaliteter, anklagelser om girighet och uttrycklig oro över sin egen verksamhet.

Idag, när landslagsmännen håvar in miljonbelopp på sitt ishockeyspelande varje år, kan allt detta te sig som ett rent tragikomiskt bråk om skitsummor. Det stora allvar som tvisten behandlades med vittnar dock om hur pass outvecklad kommersialiseringen och professionaliseringen av svensk ishockey alltjämt var vid den aktuella tidpunkten. Därtill sätter händelseförloppet fingret på de patriarkala maktstrukturer som gick igen inom sporten, där enskilda klubbledare helt sonika kunde gå ut i offentligheten och läxa upp etablerade landslagsstjärnor.

Hur Serieföreningens och elitklubbarnas drastiska agerande togs emot av spelarna i Tre Kronor är det idag omöjligt att fastställa. Kanske kände de sig påhoppade och oroliga för repressalier på hemmaplan när det väl var tillbaka igen i den vanliga föreningsvardagen? Det vore i så fall inte särskilt konstigt. Hur som helst tycks landslagsmännen snart ha dragit öronen åt sig efter att Glennert/Mitchell och kompani satt ner foten. Strejken blåstes av och Tre Kronor ställde upp till spel mot Tjeckoslovakien som det först var tänkt. Innan matchen lät dock Stig Salming meddela att han var bestört över Serieföreningens och klubbledarnas svartmålning av deras sak och person:

“Vi vill ha våra 350 kr och ska slåss för detta. Jag är upprörd över att högt uppsatta ledare går ut med rena bluffen i pressen. Här sägs att vi tjänar 9 000 kr i månaden. Man har i den beräkningen glömt att vi i tid skulle jobba praktiskt taget sju dagar i veckan. Sånt går bara inte ihop. Det är helt galet att slå ihop den lön vi får från det ordinarie arbetet och extrainkomsterna inom ishockeyn. Sanningen är att vi i samband med landslaget samlingar engageras 24 timmar om dygnet. Vi är borta från våra familjer och var och en kan räkna ut att man i längden inte kan offra sig utan att känna trygghet ekonomiskt. Just därför är den 50-lapp extra i traktamente som vi kräver så viktig. Vi känner ingen prestige i detta. Det handlar om enkla, rättmätiga krav i en förhandling.

Förbundskapten Hans “Virus” Lindberg var för sin del tydlig med att han förhöll sig neutral i lönetvisten:

“Jag står som åsnan mellan två hötappar”, framhöll han inför ett samlat svenskt pressuppbåd.

Lindberg tillade dock snabbt att han besvärades av att de bistra förhandlingarna inte hade genomförts tidigare på säsongen, eftersom de nu inverkade negativt på möjligheterna att spela ihop ett slagkraftigt VM-lag. Det kunde nog alla skriva under på.

Strejkvarslet 1992

Hösten 1992 talades det mycket om att det blåste nya vindar inom rysk ishockey. Den gamle storspelaren Boris Michailov hade precis tillträtt som rysk förbundskapten efter att den sägenomspunne despoten Viktor Tichonov entledigats från posten tidigare samma år. Inför de två vänskapslandskamperna mellan Tre Kronor och Ryssland i Göteborg och Södertälje, den 10 och 12 november, hade Michailov tagit ut ett nytt, ungt landslag med det 19-årige stjärnskottet Alexei Yashin som anförare. Inom Ishockeysverige såg man med stort intresse fram mot dessa kraftmätningar när nyheten att SICO varslade om strejk i Tre Kronor slog ned som en blixt från klar himmel.

“Våra medlemmar kan inte spela gratis, eller till och med tvingas betala för landslagsspel”, fastslog spelarnas ombudsman, den före detta elitmålvakten, Hans-Göran Elo, när nyheten briserade.

Bakgrunden till varslet var en uppslitande kontraktstvist mellan Svenska Ishockeyförbundet, Serieföreningen och SICO rörande vem som skulle stå för den ekonomiska ersättningen till landslagsmännen under Tre Kronors samlingar.

“Vi betalar spelarnas lön, men ersättning utöver detta i anslutning till uppdrag i Tre Kronor är förbundets sak. Det framgår mycket klart i det avtal som skrevs under 28 april av förbundsordföranden, Rickard Fagerlund”, kontrade Åke Bergdahl, Djurgårdens IF:s primusmotor, tillika förhandlingsansvarig för Serieföreningen, när han skulle till att ge sin bild av läget.

En försvårande omständighet var att förbundet och SICO samtidigt hade ett annat, äldre avtal som löpte parallellt. I detta avtal specificerades att det var Serieföreningen som hade skyldighet att betala ut spelarersättning i samband med matcher i Tre Kronor. Det kunde inte Serieföreningen gå med på:

Vid kontraktsskrivningen i april nämndes aldrig detta. Först nu, ett halvår senare har det kommit upp på bordet. Jag förstår SICO, men det är Fagerlund som är motpart. I vårt avtal från april har vi förhandlat bort ersättningsfrågan, framhöll Bergdahl.

Enligt Serieföreningens förmenade innebar det nya avtalet med andra ord att det gamla hade blivit obsolet. Det var sålunda förbundets uppgift att betala ut ersättning till Tre Kronor, ingen annans, ansåg man.

Förbundsbasen Fagerlund delade inte Serieföreningens uppfattning. I hans ögon var situationen glasklar:

“Jag har inget att förhandla med SICO om. Serieföreningen erhåller en betydande summa för att täcka kostnader för landslagsspel, deras företrädare får lösa situationen”, konstaterade Fagerlund torrt i en intervju med sportjournalisten Kjell Nilsson.

Fagerlund irriterade sig även över att det florerade uppgifter i pressen om att spelarna ville förhandla upp dagersättningen från 400 kr till 1 000 kr (ungefär 475, respektive 1 440 kr i dagens penningvärde) trots gällande kontrakt:

“Det är i högsta grad omdömeslöst att kräva en lönehöjning på 250 procent”, dundrade han.

Den kritiken viftade man emellertid bort från SICO:s sida:

“Då vi ännu inte har träffats har varken SICO eller någon annan redovisat några krav. Vad som hänt är att enskilda spelare uttryckt önskemål”, genmälde Elo.

SICO hade i själva verket bara två krav, meddelade man:

* Dagersättningen för spelare i Tre Kronor skulle gälla minst samma summa som tidigare, det vill säga 400 kr.

* Skriftlig garanti från förbundet att samtliga ersättningsfrågor gällande medlemmarnas deltagande i landslagssamlingar från säsongen 1993/1994 skulle regleras i avtal mellan förbundet och SICO.

Efter att ha munhuggits i media under ett antal dagar träffades Fagerlund, Serieföreningen och SICO på tisdagskvällen, den 3 november, för att dryfta den uppkomna situationen. Trots fyra timmars idogt förhandlande lyckades man inte bryta dödläget; Fagerlund vidhöll att det var Serieföreningens ansvar att ersätta spelarna. Från Spelarföreningen sida skakade man bara på huvudet åt förbundsbasens hållning:

“Fagerlund är trängd och minns inte paragrafens slutkläm. Förbundet ersätter oss med minst 50 procent eller lägst x kronor av det belopp som utgår från RF och AB Tipstjänst. Pengar som inte alls kan kopplas till landslagets verksamhet. Fagerlund har själv skrivit under”, påpekade Bergdahl.

Ord stod mot ord. Ingen lösning syntes ligga inom räckhåll. Ishockeysverige i övrigt såg med växande bestörtning på den olustig situationen. En av alla oroliga ishockeyvänner var Svenska Dagbladets sportredaktör, Sune Sylvén:

“För en utomstående gör situationen ett egendomligt intryck. Ett gammalt avtal säger att Serieföreningen skall stå för landslagsspelarnas löner. Avtalet tycks inte gälla längre och därmed skulle inte Serieföreningen ha någon skyldighet att ersätta spelarna, som därmed får gå miste om ett antal 100-lappar eftersom förbundet inte tolkar ett förhandlingsresultat i våras särskilt välvilligt. Det är begripligt att spelarna regerar surt på den hotande utvecklingen. Detta har inget att göra med deras eventuella överlöner i klubbarna. De gör svensk ishockey en tjänst genom att medverka i landslaget. Naivt i överkant vore det att hävda att de aktiva skall spela gratis av något slags tacksamhet mot den sport som gett dem så stora möjligheter. Sådana argument kan hålla i fattigare grenar, men inte i en så högkommersialiserad verksamhet som elitishockeyn. Det sämsta som kunde ske vore ett s k chicken race, dvs där parterna hotar varandra så länge som möjligt i förhoppning att motståndaren skall vika sig strax innan det blir oundvikligt att åka över stupet.”

Väl att märka är att Sylvén obetingat tar spelarnas parti med motivering att de inte kan förväntas ställa upp i landslaget utan ersättning, oavsett övriga inkomster. På den punkten skiljer sig hans synsätt diametralt från hur elitklubbarnas företrädare såg på saken drygt 15 år tidigare. Inte ens uppgifterna om att det fanns spelare som yrkade på en 250-procentig lönehöjning, trots inte bara ett utan hela två bindande kontrakt, föranleder honom att rikta någon som helst kritik mot landslagsmännens hållning. Så hade också kommersialiseringen och professionaliseringen av sporten tagit fart rejält under dessa år, varvid även spelarnas eget inflytande inom branschen stärkts en hel del på klubbarnas och förbundets bekostnad.

I vad mån det verkligen var “ett chicken race” som till slut fällde avgörandet i situationen kan diskuteras. Klart är emellertid att strejkvarslet i Tre Kronor faktiskt redan hade hunnit dras tillbaka när Sylvéns krönika gick i tryck, fredagen den 6 november. Under den andra periodpausen i Elitseriemötet mellan Djurgårdens F och Västerås IK, kvällen före, gick nämligen Fagerlund och Bergdahl ut med nyheten att tvisten var över. Lösningen blev att förbundet till slut tog på sig ansvaret att betala dagersättningen till spelarna i samband med samlingar i Tre Kronor, trots allt.

SICO-ordföranden Peter Nilsson uttryckte stor belåtenhet över att tvisten äntligen var löst:

“Det är möjligt att enskilda medlemmar är besvikna. Men vi får komma igen till nästa säsong. Huvudorsaken är att vi i framtiden har förhandlingsrättigheten direkt med förbundet. Det är det viktiga för oss.”

Nilsson fick även medhåll av Djurgårdens landslagsforward Charles ”Challe” Berglund:

“Vi får komma igen, men jag tror det nya avtalet ändå ger oss en hundralapp mer, då vi slipper betala sociala avgifter. Och alla vill ju för tusan spela i landslaget”, fastslog han.

Däri hade Berglund utan tvekan en stor poäng.

OVERTIME

Vilka slutsatser kan man då dra av denna historiska tillbakablick?
Det beror givetvis på vad man har för syften. Tre saker ter sig dock klara:

* att alla strejksituationer är unika, och därmed har sin egen inneboende dynamik.

* att personlig prestige och egen vinning inte får lamslå förhandlingarna, utan att pragmatism och samarbete bör vara vägledande.

* att ökad professionalisering betingar ökad kommersialisering och vice versa.

0Shares
Tobias Stark
tobias.stark@lnu.se